Sunny - [11]

 Döm Mikes förvåning när han vaknade morgonen därpå och radioklockan i Rebeccas rumsavdelare visade 8.30. Dag efter dag vaknade han annars av sig själv, inte en minut efter klockan sju. Mer förvånande än så var att sängen var tom, men Mike behövde inte leta länge för att finna henne. Från där han låg kunde han se först och främst sig själv i den stora spegeln på motsatt sida väggen, men när han satte sig upp såg han även skrivbordet som stod intill. I den röda snurrstolen satt Rebecca uppkrupen i enbart t-shirt, hans, med blicken fäst på datorskärmen. Hennes blick hade varit mycket koncentrerad, men nu vände hon den till honom och log. Sömnigt, inte riktigt blygt, men… nästan. 
”Hej.”
”Hej”, sa Mike, lite hesare än han räknat med. ”Jag förstår inte vad som hände.”
”Du verkade sova gott. Väckte jag dig?”
”Nej… inte alls. Vad gör du?”
”Spelar Sims.” Rebecca sköt ut stolen en bit och snurrade så hon var vänd mot honom. Hon verkade fundera på något, hennes läppar lätt särade. Mike svängde benen över sängkanten. 
”Kom.”
Hon sjönk ner gränsle i hans knä med armarna vilande om hans nacke. Mike korsade löst armarna om hennes rygg och kunde luta bakhuvudet ganska bekvämt mot hennes händer när han tittade upp. Hade det inte varit för han säkert hade dålig morgonandedräkt hade han nog kysst henne. De hade somnat snabbt igår. Fnissat och pratat lite när de trasslat sig ur täckena och resterande kläder, men det hade mest varit adrenalinstint och roligt. Nu såg han i Rebeccas blick vad han själv kände.
”Jag var rädd att jag skulle verka velig”, sa hon, till slut. ”Om jag sa att jag plötsligt ville ha dig igen. Jag tänkte det från första gången vi sågs igen att jag gärna skulle försöka igen, men jag antar att jag blev lite feg.”
”Jag har nog också varit det”, svarade Mike, dröjande. Om och om igen hade han tänkt, och fått höra, att han glittrade när han såg på henne. Han var inte så dum att han inte förstod att Rebecca känt något för honom, förr och nu. Ändå gjorde det honom nöjd att höra, att hon precis som han gått och tänkt samma sak så pass länge. Rebeccas fingertoppar rörde sig i en liten cirkel bakom hans öra. Runt, och runt igen, innan hon suckade. 
”Jag har ju redan sagt till dig att jag inte var inte redo för… dig. För någonting, förra gången. Men nu tror jag att jag är det. Om du… om du faktiskt vill försöka på riktigt. Med mig.” Rebecca började le åt sig själv, generad och skitsöt och Mikes leende blev bara bredare och bredare. 
Han hade aldrig haft en flickvän. Han hade legat, lekt, till slut tröttnat. Kanske var det precis så här lång tid som krävts för både honom och Rebecca för att hinna ikapp varandra. Tanken gjorde honom nervös och upprymd och han skulle kanske kunna få lite panik också, men det kändes bra just nu. Med Rebecca i sitt knä och hennes fingrar i håret. Han kände hur nära det var att något riktigt smörigt rann ur honom men istället blev det till ett mellanting av ett fniss och ett skratt. 
”Jag vet, och jag vill. Väldigt gärna”, sa han och nuddade hennes haka med sin näsa. Han kände sig mest av allt bara nöjd men någonting ömtåligt rörde sig i hans bröst när han såg hur blanka Rebeccas ögon var. Hon tog ett djupt andetag, andades sedan ut i en mycket långsam suck. Hennes tummar var mjuka mot hans kinder när hon rörde vid dem.
”Shit vad fina ögonfransar du har”, mumlade hon. Mike skulle precis till att svara när det hördes en liten stressig musikslinga från datorn och Rebecca såg sig förvånat över axeln. Mike kunde inte se vad det var som hände men Rebecca fick åtminstone bråttom upp ur hans knä. ”Vad fan… jag trodde jag pausade.”
”Vad händer?” 
”Det kommer en rånare. Jävla skit.” Rebecca stödde armbågen i skrivbordet när hon lutade sig fram för att ordna för sina simsgubbar. Mike tittade på hennes lår, det han kunde skymta av hennes rumpa under kanten av t-shirten. Förutom de där piercingarna hade hon visst hunnit skaffa två rejäla tatueringar på baksidan av låren, precis nedanför rumpan. Två nycklar med någon ädelsten i skaften och blommor, ena med blå och andra med gröna. För att själv vara så ointresserad av tatueringar så tyckte Mike hemskt mycket om dem på tjejer.
Mike satt snällt och väntade en stund ifall Rebecca skulle vilja komma tillbaka och slå sig ner i hans knä igen. Hon blev dock kvar vid datorn, hakan stödd i handen och ögonen fästa på skärmen. Hon hade gillat tv-spel i många år så vitt Mike visste, men Sims måste väl vara gammalt vid det här laget? Han blev tillräckligt nyfiken för att resa sig och gick fram för att titta på skärmen över hennes axel. Rånaren var borta och en mörkhårig sim stod i ett kök och verkade göra någon mat på spisen.
”Är det där jag eller?” frågade han med ett flin. Rebecca såg så skyldigt upp på honom att han häpet höjde ögonbrynen åt henne. ”Nej? Allvarligt?”
”Ja, alltså…”
”Vänta får jag se… hur fan gör man.” Mike snodde åt sig musen ur hennes hand och försökte zooma. Han styrde runt ett tag innan han begrep sig på kontrollerna och kunde mycket riktigt zooma in på sim-Mike som tydligen gjorde pannkakor till frukost, iklädd svarta boxershorts och inget annat. Det var faktiskt ganska likt. Mörkt kort hår, rätt brun över lag, inte nog biffig bara. När han zoomade in på sim-Rebecca som precis gjort stopp i toan började han fnissa som en unge.
”Det var bara för kul”, försökte Rebecca försvara sig men tryckte händerna mot sina rosiga kinder samtidigt som hon fnittrade. ”Jag har gjort några andra kompisar också men…”
”Fan vad söt du är.” Mike brydde sig inte om resten av förklaringen. Han lät henne ta tillbaka musen och tog henne om midjan så han kunde pressa en nästintill våldsam puss mot hennes tinning. Han hoppades att hon suttit och spelat på simmarna Mike och Rebecca sedan långt tillbaka, när hon tänkt på honom. När hade hon gjort dem? När de träffats på sjukhuset första gången? Nu vred hon sig och fnissade i hans grepp och han gjorde en mental anteckning om att han skulle fråga henne om det i framtiden. När hon slutat skämmas.
Mike var den som besökte duschen först medan Rebecca blev kvar i skrivbordsstolen för att spela. Tanken på att duscha tillsammans var romantisk men Rebeccas dusch var trång, och även om den inte varit det så hade Mike fått insistera. Tur för hans del att Rebecca som visserligen inte var klaustrofobisk över huvud taget ändå föredrog att duscha på egen hand. När de byttes av doftade Mike hallon från Bodyshop och fick tillbaka sin t-shirt som luktade precis som Rebecca. Han hade gärna låtit henne låna den resten av dagen om han haft något annat ombyte. Medan hon duschade, och sjöng, ställde sig Mike i hennes kök med ett glas vatten och mobilen i händerna. Han övervägde att ringa, men valde sedan att skicka sms. Det fanns gott om folk han ville berätta för, inte minst Lily och Linus, men först av alla kom Emma.

Mike kunde inte påstå att han haft några planer när han lämnat krogen under gårkvällen. Det enda han haft i sikte var Rebecca, och Rebecca hade det blivit. Eftersom han hade dagen ledig var det ingen stress att ta sig hem. Ingen stress till gymmet heller, då han för det mesta gav sig själv ledigt dagarna efter att han druckit, och idag gav sig ledigt för att det var hans första dag som Mike, pojkvän. Han och Rebecca åt ägg till frukost vid hennes lilla köksbord och sedan parkerade de sig i soffan. Rebecca spelade ett tv-spel där man var någon gorilla som åkte gruvbana och Mike nöjde sig med att bara sitta vid hennes sida och se på. Han sneglade på henne då och då. Först utan att tänka på det, men ju oftare han råkade möta hennes blick desto svårare blev det att inte flina. 
”Vad är det?” skrattade Rebecca, när hon till slut verkat få nog. 
”Du är fin, bara.” Mikes hand hade redan legat nära hennes lår, men nu lät han den glida upp över det. Efter duschen hade hon tagit på sig ett par mjuka pyjamasbyxor med stora lila rutor. Tyget veckade sig mjukt under Mikes hand. Han var nöjd, nöjd som fan, men leendet som tog sig ut på hans läppar kändes mest förvirrat. ”Är du min tjej?”
”Ja.” Rebecca såg på honom som om han var en idiot. Hon log ju, tack och lov. Mike tänkte, en smula oromantiskt, att hennes ögon var precis den sortens brun som colanappar var och att det var en helt fantastisk nyans hur udda det än lät. För att inte låta som en idiot lät han dock bli att säga det högt. Istället lutade han sig mot henne. 
Han insåg det var ganska mysigt, när han suttit en ganska lång stund med kinden tryckt mot hennes axel och tittat på gorillan som rörde sig över tv-skärmen. Rebeccas mobil låg ovanpå det lilla soffbordet intill en krullig växt i plast och lystes upp då och då av en snap eller någon annan variant av notifikation. Mike kunde se Angies namn då och då. Mike kände henne inte, men han föreställde sig ändå hur hon pepprade med nyfikna frågor efter att Rebecca skickat det där meddelandet om vad som hänt. Att Rebecca ignorerade det för stunden för att bara vara med honom gjorde honom oväntat nöjd. I hans egen mobil väntade ett meddelande från Linus, och kanske ett från Emma. Sist Mike scrollat hade Emma inte svarat något mer, men hans lågmälda röst sken genom det simpla svaret han skickat så fort Mike skrivit till honom. ’Vad bra 😊’ hade det stått. Supertrist, om det kommit från någon annan. Kom det från Emma var det något helt annat, och Mike såg fram emot att få pladdra av sig hos honom när han kom hem. Fram till dess nöjde han sig så gott med att sitta här, och bara vara.