Sunny - [9]

 Tisdagen efter att Mike varit på krogen fyllde lillasyster Nani hela arton år. På onsdagen körde hon upp och fick godkänt på första försöket, och på fredagen var det dags för släktkalas. 
Mike hade minst sagt en fullsmockad dag. Han hade arbetat tisdag, onsdag, torsdag, knappt haft tid att sova och nu hade dessutom Carmen ringt för att påminna honom att köpa present. Som att han inte skulle ha kommit ihåg det, till sin egen syster.
Mike muttrade medan han sköt strykjärnet fram och tillbaka över sin blå skjorta. Nani fyllde för det första arton vilket var typ den viktigaste födelsedagen i världen, och dessutom hade hon fått körkortet, så det gav dubbel orsak till att fira. Hur mycket han än älskade sin mamma så kunde hon gå honom så fruktansvärt på nerverna att han fått bita ihop för att inte låta otrevlig i telefonen. Det hade blivit ’ja, givetvis’, vilket tydligen ändå var för uppnosigt för Carmen, som genast börjat rabbla något om ’Michael Navarro inte den tonen till mig när jag bara…’
Nani skulle i vilket fall som helst få en smart watch i roséguld och en nyckelring med en liten bil som han köpt bara för kul. Jörgen körde den finare bilen i familjen och den aningen skruttigare hade i första hand varit Nanis att övningsköra i, så han kunde tänka sig att det ändå skulle bli hon som tog över den fram tills hon skaffade sig något bättre.
”Akta så du inte bränner”, sa Emma och tog Mike i armen. Mike fick lov att ställa bort strykjärnet, som pyste och ångade lika ilsket som han tidigare gjort. ”Hon menar bara väl.”
”Jag vet”, brummade han. ”Men hon får gärna mena väl utan att läxa upp mig på köpet.”
”Hon kommer ha glömt bort det när du kommer dit.” Emma log. Mike hade det inte i sig att vara bitter något mer. Han fick alltid så dåligt samvete när han gnällde om sin familj inför Emma, som varit utan sin i bra många år nu. Efter att ha djupandats en stund och dragit på sig den nystrukna skjortan kände han sig åtminstone bättre.
Utöver kalaset var det även ikväll som han lovat att vara förkläde till Linus, vilket innebar att han skulle ut på krogen igen. Två helger i rad var bra mycket oftare än vad han var van vid nu för tiden, men han kände sig ganska taggad. Rebecca hade han inte haft någon tid att träffa sedan han varit på krogen förra gången, men han hade skrivit desto mer med henne på Snapchat. På rasterna på jobbet och sedan på kvällen när han lagt sig i sängen. När han tappat bort henne hade hon tydligen gått med Angie ut, och sedan hade Angie varit ledsen och Rebeccas mobil död. Sådant som hände på fyllan. Morgonen därpå hade hon skickat tack för kyssen :* och allting hade mest känts kul istället för genant eller stelt. En liten del av honom hoppades förstås på att han skulle hitta henne ute ikväll, men hon hade inte skrivit någonting om det.
Strax efter klockan tolv klev Mike och Emma, och Aisha, på bussen som skulle ta dem ut till hushållet Navarro. Trots vintern hängde pynt på trappräcket och i brist på ballonger fanns åtminstone girlanger och någon form av glittrig pompom som Mike trodde sig minnas hade spelat musik en gång i tiden, men som tydligen blivit återanvänd som dekoration. I samma sekund som Mike öppnade dörren slog värmen, och volymen, emot honom. Moster Abril hade i vanlig ordning rest hit när det vankades kalas och det var hon som var först fram att krama Mike. Hårdhänt. Hon hade stora guldringar i öronen och det mycket tjocka håret uppknutet i en sjal. Var det något Carmen och Abril varit lika strikta med så var det att alla barnen skulle lära sig spanska, och det var vad hon pratade nu när hon frågade om Mikes dag och ojade sig om hur stor han blivit. Mike svarade, en aning mer stakigt. Han försökte hålla vanan uppe genom att titta på spanska serier på Netflix och Youtube, men han insåg han borde använda det mer till vardags. Då och då blev det telefonsamtal på spanska till Carmen, men han kände sig alltid så töntig om han var ute på stan eller på jobbet när hon ringde. Det genererade stundvis mer nyfikna frågor än vad han orkade med.
”Grattis!” Mike fångade Nani när hon kom ut från köket och kramade henne mest av tvång. Hon försökte skruva sig ur hans grepp, men fnissade glatt nog för att han skulle förstå att det inte var så illa. Någonstans i hallen hörde han Abril oja sig över hur gullig Aisha var, och om Aisha var nöjd så brukade Emma också vara det.
De allra flesta gästerna befann sig ute i vardagsrummet, men Mike valde att smita med Nani in i köket. Det stod en jordgubbstårta på bänken med två ljus i (en etta och en åtta) och ett kakfat med betydligt fler än sju sorters kakor på. Förmodligen Jörgens förtjänst. Nani lutade sig mot diskbänken och korsade armarna över bröstet. Hon hade vita jeans och en enkel svart topp, men det blonderade håret var varsamt lockat. Precis som de andra systrarna Navarro, och många av bröderna också, var Nani en atletisk ungdom och hade fått armar därefter. Mike var mest glad att alla hans systrar såg starka och friska ut. Så kunde de slå dumma killar på käften, om det behövdes.
”Mamma har en bit kladdkaka till dig”, sa Nani, som nappat åt sig en av jordgubbarna som blivit över från tårtmakeriet. Skålen stod intill henne och såg så lockande ut att Mike inte kunde låta bli att ta upp den och bara sniffa en stund. 
”Fy fan”, suckade han när han ställde bort den. ”Det klias i halsen bara jag tänker på det, men ibland undrar jag om det skulle vara värt det.” 
”Gör det inte. Jag orkar inte åka till sjukhuset med dig.”
”Men du har ju körkort nu, det borde väl vara jättekul att köra?” Mike flinade. Sedan korsade han armarna över bröstet på samma sätt som Nani och lutade sig mot skafferidörren. ”Hur har dagen varit? Har du fått något kul än?”
”Jag har fått presentkort på Lyko än så länge, och det här.” Nani visade någon liten silverberlock hon hade om halsen som Mike mest tyckte såg ut som ett ägg, men det var säkert någon designergrej. ”Resten av paketen ligger på paketbordet, som vanligt…”
”Jag tänkte lägga dit mitt också. För jag har faktiskt köpt något, även fast mamma inte tror det…”
”Hon ringde alla andra också, så du är inte speciell.” Nani fnissade. Sedan såg hon mot hallen där det börjat rassla och talade om för att fler var på ingång. Abril var först dit, följt av Carmen och Love i en blommig finskjorta. ”Jag fick ett vykort.”
”Grattispost?” Mike insåg efter att han vänt blicken till Nani att det inte var vad hon menat. Hon log fortfarande, men det var ett annat sorts leende som fick honom att ta ner armarna från bröstet. Han fortsatte, nu med lägre röst. ”Från Connor?”
”Ja… men mamma vet ingenting. Jag tog in posten och det bara låg där, jag vet inte ens varför jag gömde det, jag bara… det kändes som att hon kanske skulle bli ledsen. Eller som att hon skulle börja tänka för mycket på honom, du vet.” 
”Hur känns det för dig då?” Mike rynkade bekymrat pannan. Nani ryckte på axlarna. Sedan började hon fingra på en av lockarna och tittade ut genom fönstret. I ett ögonblick hade han så svårt att fatta att hon blivit så stor.
”Det känns väl okej”, sa hon, till sist. ”Det känns bra att han kom ihåg.”
”Jag tror han kommit ihåg alla, men att han bara…” Mike gjorde en svag gest med handen, som för att förklara någonting han inte kunde förklara med ord. Connor hade alltid haft koll, han hade bara inte brytt sig. Det hade inte kommit några vykort på hans födelsedag och inte heller på någon annans, så vitt han visste. Skickade han bara för att Nani fyllde arton? Eller var det för att Nani var Nani och att det trots allt gått in i hans hippiehjärna att hon såg upp till honom?
Nani stack in handen under en hög med tidningar på bänken och tog fram ett vykort med motivet av en kaktus med vita blommor. Förmodligen hade hon bara gömt det där så länge, men nu stack hon det i handen på Mike innan hon gick ut i hallen för att hälsa på de som kommit. Mike skyndade sig att kasta en blick på baksidan innan någon såg vad han gjorde.

Grattis på födelsedagen Nani
Te quiero mucho, hermanita

Mike stack tillbaka kuvertet under tidningarna, men rynkan dröjde sig kvar mellan ögonbrynen. Så länge som han känt Connor, vilket var hela hans liv, kunde han inte dra sig till minnes att han sagt att han älskade någon i familjen. Inte Carmen, inte Nani, definitivt inte honom. Han hade inte tyckt det spelade någon roll, heller. Nu grodde något obekvämt i hans bröst och han hoppades att det bara var han som nojade sig i onödan, så det inte var så illa att något hänt honom där borta. Som fick honom att bli sån här.
”Där är du, vad gör du här inne? Hjälp till att bära in tårtan nu.” Carmen kom fram till Mike med armarna utsträckta, redo för en kram, som han tacksamt besvarade. Att han varit bitter på henne tidigare hade han redan glömt bort.

Kalaset skulle fortlöpa hela eftermiddagen, men Mike hade redan varit inställd på att stanna max två timmar. Han och Emma hade fått platserna längst bort vid det provisoriska långbordet och satt sida vid sida och tittade på medan Nani öppnade sina paket. Aisha låg nöjt mellan Emmas fötter och gnagde på en tuggodis som Carmen tydligen hade sparat till henne. Mike hade just ätit upp sin bit kladdkaka och Emma knaprade på ett jättenkex, till synes helt omedveten om att Hannah betraktade honom med glittriga ögon. Mike nådde precis att knuffa på hennes fot under bordet. Han flinade elakt när hon blängde på honom, men inte heller hon kunde hålla minen särskilt länge. Att Emma var populär hos hela familjen Navarro var en underdrift, men det var Hannah som haft en crush på honom på riktigt och det hade av förklarliga skäl inte gått så bra med det. Nu för tiden hade Hannah en pojkvän, men det verkade som att det där glittret aldrig skulle gå ur blicken när det kom till Emma. På det viset var hon väl lik Mike, som tydligen fortfarande glittrade när han tittade på Rebecca.  
”Vad ska du göra sen?” frågade Mike Emma, utan att ta blicken från den piffiga tröjan Nani precis plockat ur ett mjukt paket.
”Jag tror bara jag ska gå till gymmet en stund. Så kan jag göra den där grytan sen.”
”Jag funderade på om vi ska… jag, ska åka snart.” Mike gav sin mobil en blick. Klockan började närma sig två, men där låg också ett hysteriskt sms från Linus som tydligen var nervös inför kvällens äventyr. Han ville försöka hinna gymma och äta något vettigt innan det blev dags för krogen och medan klockan inte var mycket hade han ändå lovat att möta upp Linus vid åtta och han föredrog att inte stressa. 
”Vi skulle kunna ta nästa buss. Aisha verkar trött.” Emma tittade ner mellan sina knän och på den lilla hunden, som visserligen gnagde fortfarande, men inte lika entusiastiskt som tidigare. Hon fick väl en chock av att träffa så många Navarros samtidigt.
Precis som vanligt beklagade sig Carmen över att de skulle ge sig av, när Mike väl smugit fram för att berätta det för henne. Leon, Sarah och småtvillingarna nöjde sig med att säga hejdå från bordet, men resten av syskonen följde med till hallen för att vinka eller kramas. Mike kramade Nani lite hårdare hejdå, ville egentligen säga något om vykortet, men antog att han fick vänta.
Ute i kylan igen kändes det nästan skönt. Aisha fick åka tryggt i armvecket på Emmas tjocka jacka när de gick sida vid sida mot busshållplatsen. Det hade visst blivit lite tidigt, så de fick stå vid skylten och vänta några minuter först. Enligt tabellen tre minuter, men verklighetstroget skulle det förmodligen vara närmare sju, åtta.
”Connor hade skickat ett vykort till Nani”, sa Mike. Han tittade på den lite slaskigare snön i mitten av vägen, där det inte frusit på igen. Temperaturen blev kanske mildare till veckan, äntligen. Det prasslade lite från tyget i Emmas jacka, men han var tyst en ganska lång stund och Mike också. 
”Saknar du honom?” frågade Emma till sist. Mikes log svagt utan att han förstod varför. Det hade gått fyra år snart och innan dess hade Connor varit den som varit svårast att få ett grepp om. Mike hade sin jargong med alla syskon, vissa var han en typisk storebror till och vissa var han mer utav en vän. Men Connor? De hade umgåtts, men sällan. Ibland hade de pratat, men Mike insåg i efterhand att det mest var han som pratat och Connor hade lyssnat. Det var enkelt att känna sig arg och frustrerad på honom, det var enkelt att hata hur självisk han varit när han bara åkt iväg utan att säga hejdå. Samtidigt började Mike inse att det nog inte varit någon i familjen som verkligen försökt förstå sig på honom. Inte på riktigt.
Bussen kom runt kröken bara en minut sent och Mike började söka efter kortet i fickan. 
”Jag vet inte.”