Zaychik (зайчик): 18

Klockan var strax efter fem och Nadia hade nyligen kommit hem från ett pass på Max. Hon hade varit så taggad på flytt att hon struntat i att besöka duschen och göra något åt sin sunkiga uppenbarelse. Istället satt hon uppe på rummet med en öppen flyttkartong framför sig. Hon hörde vanligen till gruppen som föredrog att ses i verkligheten istället för att ringas, och Matilda var likadan. För tillfället var det något de båda avvek från, då det var Matilda som höll Nadia sällskap i mobilen hon höll tryckt mot örat.
”Packa inte för mycket på en gång bara”, skrattade Matilda i luren. ”Det gjorde jag. Packade ner typ allt och sen fick jag leta bland alla kartonger för att hitta något jag behövde.” 
”Jag ska försöka låta bli. Samtidigt så är jag ju hemma så sällan att mina grejer lika gärna kan stå i kartonger och vänta. Så länge sängen står kvar liksom.”
”Det förstås. Egentligen behöver man inte mycket mer än sängen och datorn.”
”Det är knappt så jag behöver den heller. Brukar bara titta på serier på den ändå”, sa Nadia med ett uppgivet skratt. Det var egentligen onödigt att hon ens hade en dator om man såg till hur sällan hon använde den.
Matilda berättade om sin arbetsdag och Nadia lyssnade medan hon packade ner mappar med viktiga papper i kartongen. Hon la ner en burk med pennor och annat som hon inte ens tänkte på att hon ägde. Alla barnprylarna i förrådet väntade fortfarande på att sorteras, vilket hon drog sig för. Hon visste inte ens om hon ville ta med sig något utav det till lägenheten när hon flyttade. Det skulle väl i sådana fall vara hennes allra första nalle. Bara för nostalgins skull. Hon var inte så nostalgisk av sig annars, men en av grejerna som skulle med var i alla fall hennes fotoalbum med den tjocka pärmen i grönt fakeläder. Den var full med foton framkallade från filmrullar från Bogdans gamla titta-tryck-kamera. Bilder på Nadia när hon var liten, från pulkabacken och grillkvällar och skoluppvisningar.
”Vad gör du förresten?” frågade Nadia när hon stuvat ner albumet i kartongen. ”Chillar du bara?”
”Yes”, sa Matilda med vad som lät som en gäspning. ”Jag åt nyss så nu ligger jag i soffan bara. Fick matkoma.”
”Om du inte har något att göra så får du gärna komma hit och packa med mig…” Nadia kom på sig själv med att hålla tillbaka andetaget. Lite hoppfullt. Än så länge hade Matilda aldrig varit hemma hos henne. När Matildas svar dröjde sjönk Nadias hoppfullhet sakta tillbaka.
”Nu menar du?”
”Ja? Om du vill?”
”Alltså… Jag ligger ju så skönt här. Jag orkar typ inte gå ut. Kan inte du komma till mig?”
”Jag orkar inte heller gå ut…” svarade Nadia, dröjande. Matilda hade bil och kunde ta sig till henne på bara några minuter, vilket kändes mycket enklare än att behöva be en förälder om skjuts eller försöka passa en buss. Hon rynkade svagt pannan när hon sjönk tillbaka och satte sig på rumpan istället. ”Jag kom ju nyss hem från jobbet så jag är rätt trött.”
”Det förstår jag. Vi kanske kan ses någon annan gång istället? Vi har ju ändå pratat i telefon ett tag.”
”Mm… jo, visst. Det blir nog bra.”
”Vad ska du göra sen då? Något särskilt?”
”Nja… jag vet inte. Packa mer antar jag, kanske umgås med mamma och pappa för en gångs skull.”
”Ambitiöst.” Matilda skrattade. Det lät som att hon fortfarande var på bra humör, men Nadia kände sig verkligen… grinig. Hon vek ner flärpen på kartongen och gned sedan handen över pannan. Plötsligt kändes det inte så roligt att packa längre, och inte att prata med Matilda heller.
”Jag ska väl ta tag i att duscha”, sa hon med en suck, som lät mer uppenbar än vad hon hade tänkt sig.
”Du blev väl inte besviken..? Gumman…”
”Nej, alltså… nej. Sorry. Jag är bara lite trött som sagt. Men vi kan väl ses snart?”
”Det kan vi göra. Tänk på mig när du duschar.”
”Mm. Hejdå.”
”Hejdå. Puss.”
”Puss.” Nadia la ner mobilen i fickan när hon reste sig från golvet och lämnade rummet. Hon måste definitivt duscha, men först och främst måste hon äta. Ge sig själv en chans att inte börja övertolka saker bara för att hon var trött, hungrig och PMS:ig.
I kylen nere i köket hittade hon några glaslådor med lasagne, så hon tog en av dem och stoppade i mikron. Bogdan skulle bli kvar sent på något event på universitetet och Ann-Sofie skulle säkert inte bry sig om de fick äta var för sig ikväll. När hon efter en stund satt och klinkade med gaffeln i glasformen bläddrade hon samtidigt på mobilen. Hon hade lust att skriva till Philip om hur besviken hon kände sig. Samtidigt visste hon inte var hon skulle börja, eller om det ens skulle vara värt det. Det kunde lika gärna vara hormoner som gjorde henne pissig just nu.
Nadia höll tankarna i styr fram tills någonstans runt klockan åtta. Hon hade gjort ett försök att titta på något faktaprogram med Bogdan och Ann-Sofie i soffan, men hade tittat mer på mobilen än på tv-skärmen. När hon sett på Matildas story att hon inte längre låg ensam i soffan, utan hade sällskap av Darius och hans enorma jävla mun, höll hon på att brinna av. Hon gick till hallen och drog på sig bomberjackan fastän det inte ens var särskilt kallt. Hon hade redan en cigarett mellan läpparna och mobilen mot örat när hon gick ut och satte sig på trappan. 
”Hej.”
”Hej.”
”Vad gör du?”
”Röker och är arg. Du då?”
”Tömmer kattlådan. What’s up?”
”Jag är världens PMS-bitch, men jag blir seriöst bara så… trött. På Matilda.”
”Ojdå. Har någonting hänt?”
”Egentligen inte. Eller kanske. Jag frågade om hon ville komma till mig och hjälpa mig packa, och hon sa att hon inte orkade. Sen frågade hon om inte jag kunde komma till henne istället men det orkade jag inte för jag har ju jobbat hela dagen. Det var väl ingen big deal egentligen men jag blev ändå besviken för… hon har aldrig varit hos mig? Hon har aldrig velat komma med till lokalen heller. Det är bara ’nästa gång’. Varje gång vi ses så är det för att jag går dit, eller för att hon ber mig komma till henne. Så jag överreagerade väl lite och blev typ sur och ville lägga på.”
”Okej…” Philip avbröt sig för att sucka. Antagligen satte han sig ner efter att ha städat färdigt. ”Det kommer mer, antar jag?”
”Jo”, stönade Nadia. Hon gned ringfingret mot vad som kändes som världens djupaste rynka mellan ögonbrynen. ”Nu hade hon lagt upp på sin story att Darius var hos henne igen. Jag fattar att det inte betyder någonting, för om inte jag orkade komma så kan väl någon annan kompis komma till henne liksom, men jag bara…”
”Han verkar väldigt ivrig att vara henne till lags.”
”Ja. Eller hur? Hon är väl van vid att han alltid dyker upp när hon ber honom. Jag vet inte om hon typ är lat? Eller bekväm, eller vad man säger. Visst hade jag kunnat åka till henne men jag känner bara… varför ska det vara jag som svansar till henne hela tiden. När hon bara vill hålla mig hemlig, för killen som dessutom är hos henne just nu inte ska bli kränkt. Det känns som ett skämt.”
”Tror du han är kär i henne fortfarande?”
”Alltså jag vet inte ens. Jag vet inte om det spelar roll heller, för det kommer ju knappast gå över om Matilda bara fortsätter träffa honom och låtsas att jag är någon ytlig bekant”, fnös Nadia. Hon tog ett bloss, och sedan ett till, innan hon knäppte iväg lite aska. ”Så fort de ses åker det upp någon jävla bild på Instagram. Jag vill inte vara en liten fjortis, men seriöst… hon lägger aldrig upp någonting om oss. Det förvånar mig att jag ens fått träffa hennes kompisar. Hade jag gått in och tittat på hennes konto nu hade jag ju fan trott hon var tillsammans med Darius så ofta som han syns där.”
”Har du pratat med henne om det här? Inte bara om Darius, men det andra också? För man är ju två stycken i ett förhållande och om du tycker det känns orättvist att bara du kommer till henne, så…”
”Ja… jag vet. Jag borde väl ha sagt det till henne nu när vi snackade men jag kände att det bara skulle ha blivit en massa grin om jag försökt.”
”Mm. Men du måste prata med henne, Nadia. Det verkar ju inte som att hon kommer ta tag i saker och ting på egen hand om man säger så.” 
”Nej, visst. Om jag inte säger någonting så kommer jag väl alltid vara en hemlighet.” Nadia överraskades över klumpen som bildades i halsen. Hon svalde, men den gick inte bort. ”Hon är ju så gullig med mig när jag är där. När jag är ensam med henne så är det ju hur bra som helst. Men så fort någon annan... Inför mina vänner så verkar hon ju inte ha några problem med att vara gullig med mig, men så fort någon av hennes är med så… jag har typ svårt att tro att hon håller det hemligt för Darius känslors skull. Det känns ju nästan mer som att hon är rädd för att ha ett förhållande eller något. Fastän vi redan beter oss som om vi är tillsammans på exakt alla sätt förutom när alla ser. Och utan någon status på Facebook.”
”Tror du det?”
”Jag vet inte. Jag tror inte hon menar något illa, egentligen. Hade hon varit en player hade jag väl fattat det, men det är just att… just att hon inte är en player. Att hon verkar vilja ha mig, men hon gör ändå såhär. Det är som att hon vill ha allting på en gång. Vara singel och ha mig samtidigt.”
”Mm… det verkar lite så. Av det jag hört, i alla fall. Om du verkligen gillar henne så borde du ju snacka med henne igen och verkligen satsa. Säg att du blir ledsen. För det vill hon väl inte att du ska vara, hoppas jag.”
”Jag får väl göra det… det känns bara så fånigt, på något sätt. Jag hatar att låta svartsjuk men det är så många skitsaker som bara gnager.”
”Jag tycker inte att det bara är skitsaker. Men du måste verkligen prata med henne. Vill du vara tillsammans med henne så satsa på riktigt, så får du se om hon tycker att det är värt det. Och om du tycker att det är värt det. För du kan inte hålla på att vänta hur länge som helst heller. Det vet jag att du vet också, men du fattar vad jag menar? Jag vill inte att du går och gör dig helt förkrossad över någon tjej som tror hon kan få allt som hon vill ha det. Det borde du inte gå med på.” 
”Nej… det vore väl inte särskilt likt mig”, sa Nadia med en liten och mycket matt suck. Hon mosade fimpen mot trappan och sprätte iväg den utan att bry sig om hur arg Ann-Sofie skulle bli. Hon kände sig lite darrig i händerna. Mest kände hon sig tung, och trött. Hon var glad att hon ringt Philip även fast det känts jobbigt att säga alla tankarna hon haft högt. De blev plötsligt så mycket mer verkliga då, och hon insåg hur viktigt det var att ta tag i saker och ting om hon ville få det att funka. För det ville hon ju. Hon ville inte leka hemlighetslekar något mer. Om Matilda fortsatte fega skulle Nadia inte orka vänta något mer. Vad skulle hända då? Kunde man göra slut fastän man inte ens var tillsammans på riktigt?
”Du måste inte prata med henne ikväll om du inte orkar. Men se till att göra det snart, istället för att låta det plåga dig onödigt länge. Det löser sig. Hon gillar dig. Om hon får höra hur jobbigt du tycker det är så kommer hon säkert skärpa sig. Hon kanske är jävligt seg på det här, men du måste ju ge henne chansen att bättra sig också.”
”Ja… jag vet. Egentligen.”
”Mm. Nu kom Staffan… hej, Staffe. Vill du prata med Nadia?”
”Ja, låt honom prata med mig”, log Nadia matt. Staffan förstod såklart inte hur en telefon fungerade, men när hon fick lyssna på hans kurr och bruset när han strök sig mot Philips telefon så kändes saker och ting lite bättre.
Hade det varit Philip som haft en flickvän som Matilda, eller Hanna eller vem som helst, då hade Nadia inte tyckt det var okej. Hon hade blivit frustrerad över att höra om hemlighetsmakeri och svansande hit och dit. Hade rollerna varit omvända så hade förmodligen Nadia gett Philip exakt samma råd som han gett henne. Prata om saker. Hoppas inte för länge. Frågan var varför det var så enkelt att säga till andra vad som var bäst att göra, men så svårt att följa råden själv.
Nadia pratade med Philip tills att hon rökt en till cigg och kände sig för kall om rumpan för att orka sitta ute något mer. Hur aktuellt det än var med Matilda så var det bäst för bådas skull att hon lät bli att skicka några sms ikväll. Det skulle råka handla om Darius och svartsjuka mer än om hennes verkliga känslor. Hon ville inte dra upp något sådant. Något onödigt.
Att sätta sig på rummet skulle inte göra henne på bättre humör, men risken för att Ann-Sofie skulle kommentera att hon luktade rök eller något annat som kunde trigga en PMS-gnista var för stor. Hon klädde av sig på vägen upp till badrummet och klev in i duschen med snodden kvar i håret. Till viss del kändes det onödigt att duscha när hon ändå skulle jobba i morgon igen, men hon avskydde att sova med den kletiga känslan på huden. Det var slöseri på vatten i hög grad, men när hon tagit ur snodden satte hon sig på golvet i kabinen och lät strålarna trummande träffa hennes axlar. Med slutna ögon satt hon bara så för ett slag.

*