Zaychik (зайчик): 16

Det var torsdag, och klockan var några minuter före tolv när Nadia och Philip kom fram till tvåan i Valla. Den låg på Ulricavägen i en stor och mörk tegelbyggnad. Nadia hade hoppfullt frågat om även Matilda ville följa med för att titta, men typiskt nog så jobbade hon och hade ingen möjlighet att komma. Ann-Sofie hade hon inte frågat, men som väntat hade hon tagit sig dit på egen hand och dessutom dykt upp före utsatt tid. Nadia visste inte om hon verkligen varit ledig eller om hon på riktigt tagit långlunch för att kunna komma. Det enda som irriterade henne på denna efterlängtade dag var att Ann-Sofie hunnit hälsa på Tommy innan hon själv gjort det. Ann-Sofie stod nämligen tillsammans med honom utanför porten, engagerad i något samtal som krävde nickningar och leenden. I samma ögonblick som Nadia klev ur Röda Faran skyndade hon sig fram till dem och sträckte fram handen till Tommy. Ann-Sofie kanske hade hunnit först, men Nadia tänkte inte låta henne styra hela titten. Det var hon som ville bo här och hon tänkte inte låta lilla mamma fixa biffen.
”Hej”, log hon mot Tommy och försökte att inte låta nervös. ”Det är jag som är Nadia.”
”Hej! Vad trevligt.” Tommy kramade om hennes hand, innan han även hälsade på Philip med ett lika kraftigt handslag. Tommy var lik sig, från den lilla bilden Nadia sett på Facebookinlägget. Han hade mycket kort brunt hår och hans tjocka glasögon fick hans ögon att verka dubbelt så stora. På något sätt fick det honom att se vänligare ut. ”Vi ska väl gå och kika på en gång, va? Följ med mig så ska ni få se.”
Direkt innanför den tunga porten fanns en smal trappa som ledde upp till ett loft. Under loftet fanns en hel rad med dörrar som såg ut att höra till någon slags förråd. När de tagit sig upp för trappan konstaterade Nadia att det fanns lika många dörrar där uppe som där nere, men dessa var i mörkt trä och hade gamla hederliga brevinkast. Nadia undrade flyktigt vad det varit för fabrik innan det blivit till lägenheter, men kom sig inte för att fråga. Hon läste snabbt namnen på brevinkasten. Om det var många som bodde här borde det tyda på att Tommy var en bra hyresvärd. Visst?
”Skönt att bo en bit ifrån trappen”, sa Philip lågt till Nadia, när de följde Tommy in genom en av dörrarna som låg längst bort på loftgången. Hallen de klev in i såg ut som en liten fyrkant. På ena sidan fanns en hatthylla och ett element. Rakt fram fanns en tom dörrkarm, och till höger en vit dörr. Det var knappt så de fick plats alla fyra, när Ann-Sofie stängt dörren efter dem.
”Ni behöver inte ta av er skor eller någonting. Som ni ser är det ingen som bor här för tillfället och det är för att vi håller på att renovera lite nu innan inflyttningen blir aktuell.”
”Vad är det som renoveras?” frågade Nadia nyfiket. ”De där fina prylarna?”
”De fina prylarna”, skrattade Tommy och gjorde en gest in mot köket, ”rör mest köket. Det ska kaklas om inne i badrummet också, fixa lite lister och fräscha upp. Men vi kan titta här inne först.”
Nadia ledde den lilla truppen när de följde efter Tommy in i köket. Tvärs över rummet, från dörren, fanns en fransk balkong. Genom glasdörren såg hon det klassiska svarta gallret, som dessutom verkade ha en hållare man kunde sätta någon blomkruka i. Nadia kände sig som om hon satt i halsen. Hon hade svårt att tro att fabriker behövde franska balkonger men det spelade henne ingen roll. En vanlig balkong hade varit kul att ha, men det var någonting som var så charmigt med en fransk balkong. Både för att det var fint och för att det föll in så mycket ljus i köket.
De ”fina prylarna” Tommy pratat om visade sig vara en ny spis och fläkt. För tillfället fanns det bara ett stort hål mellan köksbänken och diskbänken, men Nadia kunde enkelt tänka sig hur det skulle se ut när det var färdigt. Bortsett från det persikofärgade golvet var köket perfekt.
Utanför, mellan köket och minihallen, fanns något som gick att likna med en korridor. På ena sidan fanns ett litet, smalt rum, där inte mycket mer än en säng och en garderob skulle få plats. Det större rummet på motsatt sida skulle rymma soffa och tv och annat man kunde tänkas vilja ha i ett vardagsrum. Badrummet låg bakom den vita dörren i minihallen. För tillfället bestod badrumsgolvet enbart av kal betong och det låg en samling verktyg och brunt papper under handfatet. Eftersom det verkade finnas kvar en del att ordna förstod Nadia varför inflyttningen tog plats först i juni. Det spelade säkert ingen roll, men hon tyckte det kändes skönt att hantverkarna skulle ha god tid på sig. Då blev det åtminstone inget slarv till följd av stress.
När Tommy visat upp hela lägenheten och Nadia tittat på skavanker som inte fanns (förutom golvet i köket) så kunde hon knappt hålla sig. Hon praktiskt taget vibrerade där hon stod, medan hon frågade Tommy om allting som kändes relevant. Ann-Sofie betraktade med vakande mammaögon när Nadia frågade om hyran igen, varm- eller kallhyra, el och tv-utbud. När hon kände sig nöjd tog Ann-Sofie över. Eftersom hon enbart frågade saker om Tommy som person och om hans företag antog Nadia att hon känt sig nöjd med det Nadia klämt ur sig.
Hon var inte så intresserad av Tommys arbete i sig, så hon smet in till det lite större, vänstra rummet för att titta där igen. Hon behövde inte se sig om för att förstå att Philip följde efter. Tapeterna inne i rummet var ljust gröna med vit bård uppe vid taket. Ena väggen hade några inbyggda garderober med vitmålade dörrar och enkla handtag i silver.
”Vad tycker du?” frågade Nadia på sin väg fram till fönstret. Där utanför kunde hon se en större väg, en avvikande cykelväg och längre bort en samling träd. Mindes hon rätt tog det nog bara ett par minuter att gå till idrottsföreningen om man följde cykelvägen in mellan träden. Hon såg sig över axeln när hon hörde Philip öppna en av garderobsdörrarna.
”Det är annorlunda. Jag gillar det.” Philip lutade sig in för att titta på insidan av garderoben. ”Det känns nästan som en stor etta som någon smällt upp ett extra rum i. Mysigt trångt.”
”Precis vad jag tänkte. Jag har hellre små rum än stora. Öppen planlösning är för borgare.” Nadia var på väg att gå tillbaka till Tommy och Ann-Sofie i köket, enbart för att möta dem i dörröppningen. Nadia hoppades hastigt att Tommy inte hört vad hon sagt.
”Så, vad tycker du?” log han. ”Skulle du vilja bo här?”
”Det skulle jag verkligen. Gärna.” Nadia log hoppfullt mot honom. Vid sidan av hans axel såg hon Ann-Sofie som korsat armarna över bröstet men ändå log svagt. Nadia valde att tolka det som att Tommy var godkänd.
”Jag har sparat ditt nummer, så jag kan ju ringa dig för att meddela hur det blir. Egentligen var det tänkt jag skulle lägga upp på blocket nästa vecka, men så hann jag få fatt i dig och en grabb innan det blev av. Han har inte hunnit komma och titta än, men håll hoppet uppe, Nadia”, log Tommy och sträckte fram handen igen. Nadia fattade inte varför man skulle skaka hand för att ta avsked, men gjorde det ändå. Hon såg till att krama hans hand lika hårt som han kramat hennes tidigare. Minns mig, ville hon säga med det. Minns mig och skit i den där grabben.
”Tack så mycket. Jag ska verkligen hålla tummarna.”
”Låter toppen, det”, log Tommy med gnistrande vita tänder.

Efteråt, när Tommy tagit sin blanka Volvo och brummat därifrån, tog Nadia och Philip var sin cigg. Det fanns en bänk utanför byggnaden där de satte sig alla tre med Nadia i mitten. Hon gjorde ett försök att blåsa röken åt motsatt håll från Ann-Sofie, men det råkade nog hamna på henne ändå.
”Var den inte lite liten?” sa Ann-Sofie, förmodligen efter att ha suttit och funderat under hela tiden som hon varit tyst och Nadia och Philip rökt. Nadia kunde helt klart säga att hon väntat sig värre kritik än så. Hon drog på munnen när hon tog ett nytt bloss.
”Det var ju ganska små rum, men det gör inte mig någonting”, svarade hon, nästan sakta. Så Ann-Sofie verkligen hörde. ”Så länge jag får plats med min säng. Jag vill ändå inte ha några stora lyxiga möbler.”
”Säger du det så”, log Ann-Sofie. Inte besegrad, men som att hon kommit underfund med att det inte fanns någon chans eller ens anledning till att försöka övertala Nadia om någonting annat. Hon la handen om Nadias axel och kramade den. ”Det är ju du som ska vara nöjd, gumman.”
”Jag hoppas verkligen jag får den.” Nadia log tillbaka. Det kändes rätt skönt att höra henne säga det. Om det var lägenheten i sig eller Tommys charmskills som gjort det visste hon inte. Oavsett vilket var hon tacksam.
”Jag ska också hålla tummarna för dig. Men nu så är det väl dags för mig att gå.” Ann-Sofie reste sig från bänken med en suck. Nadia tittade upp på henne med roat leende. Hon hade svårt att tro på hennes påstådda, väldigt passande, ledighet. 
”Ska du tillbaka till jobbet nu eller?”
”Nej, jag ska på stan och äta med Ingrid.” Ann-Sofie var antingen duktig på att låtsas som ingenting eller så var hon faktiskt oskyldig. ”Ni två då? Ska ni träffa några kompisar?”
”Jag vet inte. Vi hittar nog på något.” Nadia gav Philip en blick och Philip nickade medhållande.
”Ta en sväng i min snygga bil, till exempel”, föreslog han. Ann-Sofie valde att inte säga någonting, men blicken hon gav Philip fick honom att flina.
När Ann-Sofie vinkat hejdå och påbörjat promenaden ner mot centrum djupdök Nadia i sin mobil. Hon skrev tre sms med info om lägenheten och skickade dem till Matilda. Passande nog hade hon lunchrast och kunde snart svara på allihop. När Nadia fått ur sig det mest akuta föreslog hon att de skulle kunna ses i helgen, och eftersom Matilda hade lördagen fri så var det lördagen det fick bli. Nadia hade god lust att berätta ännu fler detaljer från lägenheten, men avstod. Lika mycket för Matildas skull som för sin egen. Risken fanns ju att det inte blev hennes och hon ville inte jinxa det hela och göra sig själv dunderbesviken.
Efter att cigarett nummer två rökts upp återvände Nadia och Philip till Röda Faran. Medan Philip körde, ut från gatan och ut från stan, tog Nadia av sig kängorna. Hon drog upp benen i skräddarställning i sätet och stuvade in sin mobil i ett av de små facken nära växelspaken. Utanför fönstret susade husen förbi, men snart byttes de ut mot barrträd och järnvägsspår. De passerade en liten sjö där det brukade hyras ut trampbåtar om somrarna.
”Räknas det här som vår?” Philip stödde armbågen mot sidan av dörren och gjorde en liten gest ut genom rutan med handen. Den andra hade han vilande mot ratten, allra längst ner.
”Jag tror det. I Norrland i alla fall.” Nadia lutade bakhuvudet mot nackstödet. Hon svepte blicken över markerna utanför rutan. Snön smälte, men sakta. Brungrönt gräs skymtade igenom på de flesta ställen och fåglarna hade kvittrat piggt om morgnarna sedan några veckor tillbaka. Det var äntligen på gång.
”I sommar borde vi dra ut och nattbada igen”, sa Philip. ”Som förra året.”
”Ja. Lätt. Vi kan ta med någon god mat också. Som när vi köpte-”
”Revbenen?” Philip flinade när han sneglade åt Nadias håll. Hon kände sig hungrig bara hon tänkte på det. Revben var godast varma, men sommarnatten när de packat med sig kladdkaka, cider och honungsgriljerade revben hade hon varit nöjdast i världen. Det hade fastnat kött mellan tänderna och vattnet hade varit kallt, men hon hade doppat sig ändå. Huttrande och glada hade de cyklat hem trots Nadias obefintliga lårmuskler och Philips lika obefintliga kondition. En jävligt bra sommarkväll hade det varit.
Philip valde att följa den kurviga vägen runt sjön. Vidare in på mindre vägar, sedan ännu mindre, som gick genom bleka fält och barrskog kantad med viltstängsel. Det hade blivit mer utflykter förr i tiden. Mer turer i Röda Faran också. Nadia kunde sakna det, även fast Philips plånbok säkert var tacksam över att slippa betala fullt lika mycket bensin nu för tiden.
Det måste ha gått en timme när Philip slutligen svängde in i en parkeringsficka. De klev ut för att röka igen, men Nadia hann knappt få fyr på cigaretten förrän mobilen började vibrera. Hon lutade sig in genom den öppna dörren för att plocka upp den ur facket hon tidigare lämnat den i.
Hon förstod på en gång att det var Tommy som ringde även fast hon glömt spara hans nummer. Varför ringde han redan? Hade den där grabben redan hunnit komma och titta? Det var nästan så Nadia höll andan när hon svepte den gröna symbolen åt sidan för att svara. Philip såg frågande på henne från där han satt på motorhuven, ena kängan i backen och andra lutad mot kofångaren. Nadia valde att ignorera honom för att inte bli ännu mer nervös.
”Hallå?” svarade hon, tystare än hon menat.
”Hej, Nadia. Det är Tommy.”
”Hej Tommy.”
”Vad säger du om jag säger att du får lägenheten?” frågade Tommy, på samma lättsamma sätt som om han frågat henne vad hon hade för väder. Nadia hörde Philip fråga någonting i bakgrunden, men hon höjde avvärjande handen åt honom. Hon hade hört klart och tydligt vad Tommy frågat men kunde ändå knappt tro det. Hon tog sig för pannan.
”Är det verkligen sant?” frågade hon och lät precis sådär som chockade tanter gjorde när de vann pengar i tv. Hon hade nog kunnat skratta åt det om det inte varit för att hon varit just chockad på riktigt.
”Ja”, skrattade Tommy i andra änden. ”Vill du ha lägenheten så är den din.”
”Men… jag vill jättegärna ha den, men vad hände med den andra killen? Ville han inte ha den?”
”Vet du, det var såhär att killen är min brorson. Han ska precis flytta hemifrån. Det var snack om att han skulle komma och titta och sådär, men nu när jag ringde brorsan så sa han att grabben ska flytta ihop med en kompis istället. Så, vad säger du? Kan du flytta in första juni?”
”Ja! Herregud, ja. Jag satt precis och försökte intala mig att jag inte fick bli för besviken om den inte blev min.”
”Men då så! Vet du, skicka mig din adress så skickar jag kontrakt och så till dig. Är det några frågor som helst så är det bara att höra av sig.”
”Tack så mycket. Om det skulle vara något som du undrar så är det bara att ringa mig också, jag brukar alltid ha telefonen på mig. Jobbar jag så är det bara att lämna meddelande.”
”Men då säger vi så! Tack, Nadia.”
”Tack själv!” Nadia var så exalterad att det kändes som hon darrade på rösten. Utan att tänka på det hade hon börjat gå i små cirklar framför bilen. Philip såg ut som ett vibrerande frågetecken i väntan på att få höra. Så fort Nadia pratat färdigt med Tommy och tryckt ner mobilen i fickan skyndade hon fram till Philip. Hon lät honom knappt resa sig innan hon ramlade in i honom för en kram, helt böjd för att inte tappa balansen över kofångaren. Philip kunde nätt och jämt ta emot henne. 
”Är det din? På riktigt?” skrattade han.
”Ja! Åh helvete alltså. Jag kan jobba natt i fem månader bara jag får ett eget hem.”
”Äntligen. Vilken jävla tur du hade?”
”Jag fattar det knappt.” Nadia var tvungen att ta stöd mot motorhuven när hon rätade på sig. Sedan la hon händerna om sina kinder och bara stirrade på Philip. Han stirrade tillbaka en stund, innan även han reste sig från huven och krokade armen om hennes nacke. Han kramade tills det nästan gjorde ont och hon skrattande vred sig i hans grepp.
De firade på det sätt som de alltid firat på. När Röda Faran rullade tillbaka mot stan igen så var det i riktning mot Sibylla. Istället för att åka någonstans där de kunde packa upp sin mat stannade de kvar i bilen, med halvöppna dörrar och händerna fulla av mat och dricka. Nadia skulle ringa Matilda snart, och sina föräldrar, men det kunde vänta. Att hon skulle flytta var så stort att det inte skulle sjunka in förrän dagen då hon stod med nyckeln i handen, men för allas skull var det bäst hon försökte lugna sig först. Nu kändes hennes huvud som ett enda surr och bröstet kändes som om det var fullt av kolsyra. Äntligen. Äntligen hände det någonting riktigt jävla bra.

*