Zaychik (зайчик): 2

Fram till jul jobbade Nadia så mycket att hon knappt orkade göra annat än att sova. Enda dagen på hela året som restaurangen hade stängt var julafton, så då var hon förstås ledig. Firandet var litet och hon längtade mest efter sängen under hela kvällen. Pepparkakorna och julmusten framför Kalle Anka var lite mysiga i alla fall. På juldagen skulle hon jobba natt, men hon började inte förrän klockan elva. Hade det inte varit för att hon måste jobba så hade hon varit en av de som gått ut. När Maxim, Ehsan och Jonas tumlade in efter klockan två låtsades Nadia gråta på andra sidan disken och sträckte ut händerna efter dem. De lovade att de haft roligt och druckit åt henne också. När det var ganska lugnt smet Nadia ut och låtsades sopa golvet för att få prata med dem en stund.
Under mellandagarna var det tänkt att Nadia skulle jobba, såklart, men hon bestämde sig för att vara sjuk på den första utav dem. Sjuk som i att hon ”vaknade med feber” och att hon ”skulle höra av sig om hon kände sig piggare och kunde komma in och hjälpa till”. Som om det någonsin skulle hända. Hon tog sin sjuklediga dag till att ligga i sängen och sova som en liten gris.
Någon gång efter klockan tre kom Philip uppför trappan med ett knöligt paket med rosa snören. Han hade slagit in det med ett färgglatt gult papper som definitivt inte hörde till julen. Julklappen som hon gav till honom var inte ens inslagen. Nadia struntade i att byta om från tröjan hon sovit i och bäddade bara sängen slarvigt så att de båda kunde lägga sig ovanpå den. Hon hade ingen tv på rummet, men hon hade en funktionsduglig laptop. Philip klämde på Gustaf-nallen han hade fått under tiden som de tittade på Criminal Minds. Han satte ner den på magen så att det såg ut som att den också tittade.
”Är du nöjd?” log Nadia. Philip tittade upp på henne från sin aningen mer nersjunkna position.
”Jättenöjd. Gustaf är mitt liv.”
”Hur många är det du har nu? Fyra?”
”Fem tror jag. Med denna.” Philip fastnade snart i programmet igen. Han hade lagt händerna om nallen och strök tummarna över den mjuka, orangea ryggen. Hakan hade glidit ner innanför linningen på hans hoodie, hans läppar lätt särade. Han hade ett tydligt ärr som gick upp från mitten av läppen och över amorbågen. Som en blixt, nästan. Han var född med läppspalt och hade opererats när han var mini. Nadia gillade hur ärret formade hans överläpp när han log.
Hon sjönk ner bredvid honom igen och flyttade sitt fokus till avsnittet. Hon hade sett det förr men Philip låg några avsnitt bakom. För henne var det inga problem att se om, eftersom hon slumrat igenom vissa partier ändå. När eftertexterna började rulla lyfte Philip blicken till henne igen.
”Har du hört något från Matilda än?”
”Nja. Vi har sms:at lite men hon skriver ganska tråkiga svar.” Nadia suckade när hon såg hur Philip höjde ögonbrynen åt henne. ”Hon är mycket roligare att prata med än att skriva med. Uppenbarligen en sådan som suger på sms.”
”Skriver hon klassiska pappa-sms eller?”
”Nja. Nästan. Det är lite mer ’haha ok’ så det är i alla fall två ord.” Nadia himlade med ögonen och la upp armarna i kors över bröstet på sovtröjan. ”Hon svarar ju om jag frågar något, men det kan ta lite tid. Men sen när det är avklarat så dör det liksom ut och det är svårt att snacka om allt möjligt om det bara är en som kommer på samtalsämnen. Jag orkar ju inte sitta och typ fråga om allt möjligt onödigt heller för det blir ju bara pinsamt.”
”Ja, visst. Hon föredrar kanske telefon? I början åtminstone?”
”Säkert. Tycker bara det är svårt i början och så. När jag vill skriva hela tiden men samtidigt måste spela lite svår och hoppas hon skriver till mig.”
”Jag tänkte säga att jag förstår din smärta, men jag gör inte det”, skrattade Philip tyst.
”Jag vet”, suckade Nadia. ”Jag borde kanske bara ta tag i att fråga om hon vill ses.”
”Gör det. Det är ju det du vill.”
”Jag vet.”
”Då så.”
”Mm.”
”Jag kan hjälpa dig om du vill.”
”Tack men nej tack. Jag kan ju fråga om hon vill hänga med oss på nyår eller något. Tror du de andra skulle gilla henne?”
”Säkert. I alla fall Maxim. Hon har ju tuttar.”
”Stora”, flinade Nadia. Philip flinade tillbaka.
Hennes kompisar skulle utan tvekan välkomna Matilda om det så var till nyårsfest eller för att bara umgås i lokalen. Vad Matilda skulle tycka om hennes vänner var däremot något hon var lite mer nervös över. Så länge hon inte hade något coolkrav på folk hon lärde känna så var det nog lugnt, och det verkade hon ju inte ha. Annars hade hon väl knappast gett Nadia sitt nummer.
Innan Philip tog Röda Faran hem hjälpte han Nadia att godkänna sms-inbjudan hon knåpat ihop till Matilda. Hon hade alltid bara antagit att Matilda var ganska upptagen eftersom det stundvis dröjde så för henne att svara. Hon hade väntat sig att det skulle dröja nu också, men svaret kom efter bara ett par minuter. Matilda tackade ja, och frågade om hon fick ta med sig en kompis. Nadia skrev att det var okej utan att fråga de andra om lov. Det brukade alltid vara någon som tog med vänner hit och dit. En extra skulle bara bli roligt. Det som förvånade henne mest var att det var så få dagar kvar till nyår och hon hade varit så säker på att Matilda redan skulle ha planer. Förfrågan hade egentligen bara varit för att visa sitt intresse. Att hon tackat ja var en otippad men mycket önskvärd bonus.

Resten av dagen gick fort. Nadia låtsades att hon haft feber även inför Ann-Sofie och Bogdan. Tydligen såg hon tillräckligt sjuk (trött) ut för att det skulle gå hem. Efter en gemensam middag skickade Ann-Sofie med henne en hel kanna med vatten upp till rummet. Drack hon den var risken mindre att hon blev mer sjuk, tydligen. Nadia ställde kannan på sängbordet intill sin digitalklocka och rörde den knappt. Istället spelade hon musik på laptopen och öppnade garderoben för att redan nu fundera ut vilka kläder hon skulle ha till nyår. Hon hade sällan klänning. Inte ens på högtider. Jeans var mer hennes grej, även fast hon tyckte klänningar i sig var väldigt fina plagg. Med rynkad panna tog hon ut en blus med någon form av knytning i bröstet. Den var också fin men skulle förmodligen sitta bättre på någon annan. Det var Ann-Sofie som gett den till henne i julklapp förra året, om hon inte mindes fel.
Efter ett tag låg det några förslag ovanpå sängen, alla mörka toppar i varierande längd till hennes favoritjeans i svart. Längre än såhär hade hon inte kunnat roa sig, tydligen. Inget hon lagt fram såg heller ut som något man tog på sig inför ett lite finare tillfälle. Hade det inte varit för att hon låtsats ha feber hade hon väl kunnat smita hemifrån och hänga med kompisarna i lokalen eller något. Kanske fråga Hanna om hon hade något fint att låna ut. Försökte hon göra det nu skulle nog Ann-Sofie fånga henne i örat och styra upp henne till sängen och till kannan med vatten igen. Om inte… Nadia gav klockan en blick. Stan hade inte stängt än. Var hon riktigt snäll och drack sitt vatten kanske Ann-Sofie orkade offra sig för att gå lite på mellandagsrean med henne. Chansen att få ta sig iväg om hon inkluderade sin mamma skulle vara betydligt större. Hon kunde ju dessutom ha ”blivit mycket piggare efter maten”.
Nadia drack ett par klunkar vatten, vattnade sin enda krukväxt med resten och gick sedan ner för trappan. Ann-Sofie hittade hon i köket med en tekopp i handen. Vattenkokaren stod och bubblade på bänken och tydde på att hon var på väg att göra te, inte lämna koppen i diskmaskinen. Hon var en liten kvinna, med mycket tjockt, blont hår som nästan alltid var uppsatt i en klämma eller knut i nacken. Fräknarna på hennes näsa var tydligare än Nadias.
”Mamma”, skyndade sig Nadia att säga med sitt hoppfullaste leende. Ann-Sofie vände blicken till henne med skepsisen som enbart mammor kunde ha. Blicken sjönk flyktigt till kannan i Nadias händer, sedan höjdes den igen.
”Vad har du nu kommit på?”
”Orkar du åka till stan med mig? Jag vill ha någonting nytt till nyår…”
”Nu?”
”Jag kommer typ inte hinna gå dit innan det är nyår annars. Jag jobbar typ varje dag fram till dess.”
”Jaså ja, det gör du ja…” Ann-Sofie såg på vattenkokaren när knappen slog över och indikerade att vattnet var färdigt. Hon ställde ifrån sig koppen på bänken. ”Orkar du det då?”
”Mm. Jag kommer ändå bara vilja titta i typ två affärer. Men jag mår bättre nu. Så jag kan jobba i morgon och så. Jag kanske till och med orkar gå på en mammafika…” Nadia försökte le snällt, men det växte sakta till ett flin när hon såg hur Ann-Sofie skakade på huvudet åt henne.
”Jag fikar gärna gumman, men inte på mellandagsrean. Då kan vi lika gärna köpa med oss några kakor från affären innan vi åker hem.”
”Då gör vi det”, fnissade Nadia. Hon lämnade kannan i diskhon och fortsatte ut till hallen där hon satte fötterna i sina kängor. Ann-Sofie hade inte sagt ja rakt ut, men det var åtminstone inte ett nej. Nadia hann röka en halv cigarett ute på trappen innan Ann-Sofie kom ut till henne i sin beigea duffel och bilnycklarna i handen.
Trots det mycket gråmulna vädret som kommit efter tretiden var staden fullproppad med shoppinggalna människor. Nadia hade aldrig orkat gå på mellandagsrean om det inte var någonting särskilt hon var ute efter. Ibland tyckte hon inte ens det var värt det då heller. De senaste åren hade hon upplevt mellandagsrean i form av svett och burgarpackning bakom disken på jobbet. Det var nog traumatiskt för att kunna tänka sig att vänta tills efter rean på att få shoppa, eller helt enkelt beställa från internet.
Oavsett hennes tidigare bristfälliga erfarenheter av mellandagsrean tog det henne endast fem minuter att hitta en glittrig topp i svart och silver inne på H&M. Kön till kassan tog däremot närmare tjugo. Ann-Sofie stod tappert vid sidan, men sneglade på klockan på mobilen lite väl många gånger enligt Nadias tycke. Tjejerna i kassan såg verkligen inte ut att göra sitt jobb långsamt med flit. Snarare gällde det väl de shoppinggalna människorna som kom med trettio plagg per person.
På vägen tillbaka till bilen hade Nadia sin topp i en liten plastpåse och en samling pistage- och kanelbullar i en papperspåse i samma grepp. Så fort de fått köpa fikan hade åtminstone Ann-Sofie sett ut att bli på bättre humör igen. När de satt sig i bilen och knäppt på sig bältena öppnade Nadia papperspåsen för att nosa på fikan.
”Om vi äter upp allt i bilen behöver inte pappa få veta någonting…”
”Det var din första bra idé idag”, skrattade Ann-Sofie lågt. Hon tittade i backspegeln när hon backade ut från parkeringsrutan, sedan såg hon på Nadia med ett sådant där leende med tillhörande, smal blick. Nadia räckte ut tungan åt henne.
”Det var inte ens så farligt. Det tog bara en halvtimme typ.”
”En halvtimme för mycket.”
”Äh. Passa dig så jag inte äter upp din bulle också.” Nadia knölade ihop toppen på papperspåsen igen och sjönk tillbaka i sätet med ett flin. Hon hade glömt låtsas känna sig småsjuk vid det här laget. Förmodligen anade Ann-Sofie att det inte varit någon riktig sjukdom ens från början, men de körde sakta hemåt utan att hon sa någonting om det. Nadia stannade kvar extra länge vid köksbordet och fikade för att visa sin tacksamhet.

*