Zaychik (зайчик): 1

Nadia önskade att hon sovit gott. Hon var en nattuggla av hög grad, kunde sova mycket gott även fast hon la sig efter klockan två. Det gällde hennes lediga dagar. Arbetade hon nattpass kände hon sig som en zombie när hon vaknade, utan några undantag. Inte särskilt konstigt, men det dödade verkligen hennes motivation till att försöka ta sig upp och ta vara på dagen. Ibland låg hon kvar i sängen så länge att hon knappt hade tid att slänga i sig mat innan det var dags att sticka till jobbet igen. Philip hade varit en hjälte den här helgen. Efter varje pass hade han väntat utanför restaurangen och kört henne hem. Någon gång på direkten, någon gång hade hon stannat med honom i bilen och snackat skit. Nadia hade varit halvt livrädd halvt exalterad när han sladdat iväg på de tomma isgatorna.
Den här dagen fanns det tack och lov inget pass som väntade. Helgens nattplikter var avklarade och hon hade måndag, tisdag och onsdag lediga. Digitalklockan som stod på sängbordet vittnade om att klockan nu var kvart över tolv. Nadia låg med täcket upp till näsan och gned sig sakta över sina svullna ögon. Hennes rum var ljust och litet. Det bästa hon hade var sängen med det mjuka täcket och en byrå i mörkt trä som hon fått av sin morfar. På golvet låg en trave tidningar tillsammans med ett trassel av sladdar som hörde till telefonladdaren, ett par hörlurar och plattången. Det mesta hon gjorde här inne var att sova. Sin vakna tid spenderade hon, om inte på jobbet, ute. Oftast med vänner, men ibland ensam. Hon längtade efter en egen lägenhet. När hon hade en så skulle hon förmodligen vara hemma där betydligt mer än vad hon var hemma här. Det lilla ljusa sovrummet låg nämligen på övervåningen i hennes föräldrars villa. Hon hade velat flytta hemifrån sen hon varit femton år gammal och nu var hon tjugoett. Pengarna hon tjänade på stinkjobbet var tillräckliga för att kunna betala en liten hyra, men det var svårt att få tag i någonting. Antingen var storleken fel, hyran fel, eller så var det hennes ork och motivation som var fel. Ibland allihop samtidigt.
Nadia lyfte blicken från täcket när det knackade hårt på dörren.
”Nadia? Sover du?” Mansrösten var låg, brummig och levererades tillsammans med en tydlig rysk brytning. ”Det finns pannkaka.”
”Mm… jag kommer sen.” Nadia hävde sig upp på sidan, bara för att begrava ansiktet i kudden. Den luktade som hennes schampo. Hon borde inte lägga sig med blött hår, men hon vägrade föna mitt i natten. Hon vägrade ännu mer att låta bli att tvätta håret för då skulle alla de nybäddade lakanen lukta pommes istället.
Med fötterna i ett par mjuka tofflor från Rusta och den luddiga morgonrocken svept om sig lämnade Nadia rummet. Hon gick sakta ner för trappan. I köket satt hennes pappa Bogdan med tidningen utbredd framför sig och läsglasögonen långt ner på näsan. Han var en man med mörkt hår och mörkt skägg, hade samma uppsyn som en björn, men var snällare än vad han såg ut. Snäll och lugn. Gillade sötsaker och akademiska texter. Forskare var han, hängde på universitetet om dagarna och ibland hela vägen in på kvällarna också. Förutom idag, då. Nadia undrade om det var idag han tagit ledigt för att gå till läkaren. Han hade kanske hunnit vara där redan.
Åsynen av pannkakorna var nog för att Nadia skulle förlåta honom för att han kommit och bankat på dörren. Hon tog de tre som fanns kvar och ringlade rikligt med lönnsirap över dem.
”Vad ska du göra idag?” Bogdan vek ihop tidningen och la den åt sidan på köksbordet. Istället för att ta av sig läsglasögonen tittade han på henne över kanten av dem. ”Du är ledig? Visst?”
”Mm. Jobbar inte förrän på torsdag.” Nadia slickade sig om läpparna när sirapen formligen sipprat från pannkakan hon stoppat i munnen.
”Natt igen?”
”Mm.”
”Det är inte klokt vad de kör med dig på det där stället”, brummade Bogdan. Nadia bara log. Det kändes bättre när han sa så, istället för att pappabrumma om att hon borde byta jobb. De mer aktiva pikarna om jobbyte stod för det mesta hennes mamma Ann-Sofie för. Och hon själv, förstås. Ann-Sofie hade alltid hoppats på att Nadia skulle vilja utbilda sig och bli akademiker som Bogdan. Säkert för att hon själv ansåg sig för gammal för att sadla om, eller vad det hette. Ann-Sofie jobbade på försäkringskassan och såg inte ner på servicepersonal ”på riktigt”, men blev sådär rastlös och irriterad i köer, till exempel. Ett beteende som gick Nadia på nerverna. Det var inte bara därför hon och Ann-Sofie krockade ibland. Mycket var för deras olika personligheter och för att de få dragen de delade kunde sammanfattas med lättretlighet och en smula dramatik. Kanske var de snarare för lika än för olika, när man såg det på det sättet.
”Jag antar jag ska iväg sen”, sa Nadia mellan tuggorna.
”Till Philip?”
”Mm.”
”Har han fortfarande sin Saab?” Bogdan kikade upp över läsglasögonen igen. Nadia brydde sig inte ens om att svara, för hon visste bara att det skulle komma någon kommentar om hur Philip borde köpa en ny bil. Nadia höll med, till viss del, men hon måste medge att Röda Faran hade en viss charm.

Efter pannkakorna och en ofrivillig tupplur ovanpå sängen i fyrtio minuter gjorde sig Nadia redo att lämna huset. Hon borstade håret och fyllde i ögonbrynen med en mörk ögonbrynspenna. I spegeln som hängde ovanför den mörka byrån tittade hennes trötta spegelbild tillbaka på henne. Det syntes definitivt att hon jobbat natt. Påsarna under ögonen gick inte att göra någonting åt, men hon försökte ändå pynta fransarna med lite mascara. Bogdan hade brungröna ögon och Nadia antog att färgen hon ärvt var en gäll variation av hans. Mest av allt tyckte hon den såg gul ut. När hon varit liten hade hon hatat det. Några killar hade retat henne och sagt att hon såg ut som en katt, vilket hon nu för tiden skulle ha tagit som en komplimang. De gula ögonen fick henne att se skarp ut och mascaran hjälpte till att förstärka det. Från Ann-Sofie hade hon ärvt bleka fräknar som spred sig över i stort sett hela näsan och ut på kinderna. Under foundation syntes de inte, men något sådant orkade hon inte försöka kladda med idag.
Hon tog på sig ljusa högmidjade jeans och en röd crop top med Coca Cola-tryck. Eftersom det säkert var svinkallt ute tog hon sin tjocka svarta kofta som räckte henne halvvägs ner till låren. Ärmarna var så långa att hon behövde kavla upp dem ett varv till en tjock mudd. Utanför huset tutade det två korta signaler och hon skyndade sig ner för trappan med mobilen i handen.
”Hejdå pappa!”
”Säg åt huliganen att ta det lugnt i det här vädret”, svarade Bogdan, nu inifrån vardagsrummet.
Med fötterna i sina oknutna kängor tog sig Nadia ut ur huset och fram till Saaben som stod och brummade välkomnande vid uppfarten. Hon var på god väg att halka när hon ryckte upp dörren. Tre gånger var hon tvungen att försöka stänga den innan hon lyckades. När bilen var kall så studsade dörren ofta upp igen. En gång hade Nadia fått sitta på insidan och hålla igen dörren medan Philip hällt vatten på låset. Den gången hade det enda sättet att behålla dörren stängd varit att med avsikt få hela skiten att frysa. En ren katastrof, precis som resten av bilen. Nadia svepte håret över axeln när hon vände sig till Philip.
”Hej. Läget?” frågade hon och fumlade med bältet.
”Nyvaken, typ.” Philip flinade trött. Han hade ett kaos till svart hår som hängde lite hur som helst kring huvudet. En gång i tiden hade det varit en tuppkam, men för något år sedan hade han tröttnat och låtit den hänga kammad åt sidan. Han rakade fortfarande sidorna av huvudet men hade blivit slarvigare med att kamma före detta kammen åt samma håll. Idag verkade han ha borstat håret, men i nacken låg det till vänster, och resten låg åt höger. På sig hade han en öppen svart munkjacka med fransiga muddar, och under den en t-shirt med ett tryck av katten Gustaf. De ljusblå jeansen var så trasiga att hela högra knäet syntes.
”Har du käkat någon frukost?” Nadia vinkade till Bogdan som stod i köksfönstret och följde bilen med blicken när de rullade vidare på gatan.
”Nej. Har du?”
”Pappa hade fixat pannkakor.”
”Damn, Bogdan. Vilken pappa.”
”Ibland kan han. Men ska du ha något skräp så kan jag få i mig mer.” Nadia stödde klacken på kängan mot sätet medan hon knöt den. Sedan den andra.
Eftersom Nadia jobbade på Max vore det kanske logiskt för dem att åka dit för att få personalrabatt. Nadia hade dock slutat gå till Max som privatperson sedan ett år tillbaka. När hon var ledig var hon ledig. Hon ville inte se lokalen, höra ljuden eller ens se sina kollegor om det inte var på arbetstid. Philip körde därför i vanlig ordning till Sibyllas drive in och beställde ett Mayo Meal till sig själv och en påse mozzarellasticks till Nadia utan att fråga henne först. När hon fick pinnarna och dippen med smält ostsås mumsade hon nöjt i sig. Philip sölade majonnäs på jeansen och gestikulerade mot handskfacket där det alltid brukade finnas våtservetter med citrondoft. Nadia räckte förpackningen till honom och smällde igen handskfacket igen. Försökte, åtminstone, men gav upp efter fyra försök då luckan bara föll ner igen. Säkert låset som var trasigt.
”Pappa tycker du ska köpa en ny bil”, sa hon med mozzarella i hela munnen. ”Han sa ingenting den här gången, men det syntes på honom.”
”Jag vet vad han tycker, men han har fel. Faran ska ingenstans.” Philip klappade på ratten. Den satt åtminstone fast där den skulle, än så länge.

På onsdagen var det fest. Nadia hade alltid hatat uttrycket lillördag, men hon deltog ofta i att utnyttja vad det innebar. Ehsans äldre bror ägde en pizzeria där hela stadens gymnasieungar hängde när det var äcklig skolmat. Framsidan skyltade med stora röda dekaler och grönt neon. Följde man stentrappan ner på högersidan av byggnaden kom man till en grusplan där pizzabagarnas bilar stod parkerade. Där fanns även en brun och gnisslig dörr som ledde in på källarplanet. Det var där inne, i den berömda källarlokalen, som Nadia och hennes vänner brukade hålla till. Lokalen användes som tillflyktsort när man inte orkade vara hemma, när man ville umgås med vänner, eller när man helt enkelt ville förfesta.
Nadia hade lagt sig i en av de nersuttna sofforna och vilade fötterna i Philips knä. I den andra soffan satt Daniel och Maxim. Musik skrålade från en gammal bergsprängare som stod i hörnet av rummet, bredvid en minikyl full med ölburkar. Möblerna i rummet var till stor del fyndade på secondhand eller adopterade från återvinningstationer. En av fåtöljerna saknade ben men dög fint att sitta i fortfarande. Senast i somras hade Nadia tagit en del av sin lön och betalat för fem stora trasmattor som de täckt det kalla betonggolvet med. Philip hade bidragit i form av en gammal lampa vars skärm bestod av beige tyg med bruna fransar.
Efter att ha skänkt mobilskärmen en blick makade sig Nadia upp till sittande. Hon stoppade ölburken i Philips hand när hon svängde benen över soffkanten.
”Min kebab är färdig. Håll min plats.”
”Kan inte lova något”, småskrattade Philip.
Nadia stack bara fötterna i kängorna utan att knyta dem när hon gick ut genom den gnissliga dörren och tog sig upp för trappan. Om marken var hal var det ingenting jämfört med trappan. Egentligen kunde man gå runt, via grusade planen och ut på den riktiga vägen. Hon lovade sig själv att göra det på vägen tillbaka.
Inne på pizzerian luktade det varm ost och kebabkött. Vid disken stod en frigolitlåda med några bokstäver i tusch på locket. Ehsans bror Bahram kikade fram när det plingade från dörren och sken upp när han såg henne. Han hade världens piggaste bruna ögon och ett välvårdat mörkt skägg.
”Nadia! Jag skulle just gå ner till er.”
”Men det är klart jag kommer och hämtar. Du jobbar ju.” Nadia fumlade upp kortet ur fickan och satte det i kortläsaren. Hon skrattade till när hon såg Bahram gräva i lådan full med klubbor. Han la en knallgul klubba från karamellpojkarna ovanpå hennes kebablåda.
”Tack. Du är bäst.”
”Jag gör mitt bästa. Ingen dricka?”
”Vi har öl.”
”Såklart ni har. Hälsa de andra. Ehsan ska diska sen sa jag han kan gå ner till er.”
”Jag skyndar mig!” ropade Ehsan från diskrummet.
”Bra!” Nadia stoppade slarvigt tillbaka kortet i fickan på jeansen. Hon klämde fast klubbpinnen mot lådan med tummen och knuffade upp dörren med axeln när hon tog sig ut i kylan igen. Det var en smula frestande att prova trappan, men om hon tappade ut sin kebab skulle hon aldrig förlåta sig själv. När hon kom in i lokalen upptäckte hon att även Hanna anlänt. Hennes klarröda hår låg som ett rufsigt moln om henne efter att hon dragit av sig sin långa svarta halsduk.
”Tja”, sa hon när hon fått syn på Nadia. ”Jag sa precis till de andra att de har gratis inträde på TP ikväll. Vi kan väl dra dit? Jag vill inte sitta här hela kvällen igen.”
”Visst. Men jag ska äta den här först.” Nadia sjönk ner i soffan och ställde kebablådan ovanpå det skrangliga soffbordet. ”Ehsan kommer också, när han diskat.”
”Okej.” Hanna satte sig ner i fåtöljen och la upp armarna på armstöden. Hon tittade på grabbarna med lätt höjda ögonbryn. Daniel och Maxim satt lutade över Maxims telefon som skränade och vittnade om att han fått igång något klipp på Youtube. Nadia hade ingen aning om de hört vad Hanna sagt om festen, men brydde sig inte heller. Efter att ha gett Philip feferonin högg hon in på kebabtallriken. Precis som vanligt flockades de andra som gamar om det som fanns kvar i lådan när Nadia inte orkade något mer. Klubban skalade hon dock av plasten från och behöll för sig själv.
De lämnade lokalen så fort Ehsan blivit klar med disken. Han ojade sig lite om att han ville duscha innan de drog, men Nadia och Philip övertalade honom om att ingen skulle märka något. På TP var det så mycket folk att det var omöjligt att lista ut vem som luktade svett, vem som luktade pizza och vem som luktade parfym.
Nadia hade fortfarande klubbpinnen i munnen när hon beställde sin första öl. Hon hann få i sig en till innan hon upptäckte Matilda i kön till toaletterna. Det här var alltså andra gången de befann sig på samma fest, och Nadia hade pratat med henne tillräckligt mycket för att inte behöva känna sig nervös över att gå fram. Hon svepte det sista av öl nummer två innan hon svansade fram för att ställa sig i toalettkön hon också. Lika bra.
När Matilda upptäckte henne så log hon, tryckte kinden mot hennes när hon kramade om henne. Senare, inne bland båsen, tvättställen och handtorkarna ställde sig Nadia och väntade på att Matilda skulle bli klar. Hon fingrade på hörnet av mobilen som stack upp ur byxfickan. Det hade hänt förr att hon funnit krogkompisar. Någon hon hängde med i ett par timmar för att aldrig tala med igen. Med Matilda var det inte riktigt samma sak. Hon tänkte på hur hon blinkat till henne i driven, fastän hon varit svettig och klädd i uniform. Ikväll kände hon sig i alla fall snygg. Det verkade som att Matilda hade tyckt det också. Nadia mötte Matildas blick genom spegeln, där hon trängdes med tre andra tjejer och bättrade på sitt rosa läppglans. Nadia undrade flyktigt om det smakade något.
De lämnade toaletterna tillsammans och Nadia lät sig ledas till bardisken där Matilda beställde någonting som hon inte hörde. Två shotglas med svart innehåll ställdes framför dem.
”Till mig?” sa Nadia, för lågt för att höras över musiken, men Matilda nickade. Hon stötte lätt sitt shotglas mot Nadias innan de svepte innehållet båda två. Sedan kysste hon henne. Hennes läppar smakade som shoten de tagit och det hala läppglanset smakade ingenting alls.
Nadia hade luddiga minnen av resten av kvällen. Hon blev fullare än hon tänkt sig. Hon bjöd Matilda på en cigg när de huttrade i dörröppningen till uteserveringen. Hon dansade, först med Matilda, och sedan med Ehsan. Hon var helt säker på att hon tappat bort Matilda, tills att folk började gå hem och hon såg hennes ljusa hår med halvtofsen i ett hav av brunetter. Nadia studsade klumpigt mot axlar och armar när hon tog sig fram till henne.
”Matilda!” Nadia rörde vid hennes axel. Någon stötte henne i ryggen så att hon knuffades närmre, men Matilda fångade henne i midjan. Nadia flackade berusat blicken över hennes ansikte. ”Ska du gå?”
”Jag har en taxi som väntar.” Matilda torkade bort någonting från Nadias haka. Nadia hoppades att det var smink och inget annat.
”Kan jag få ditt nummer?” Nadia undrade om hon skrek. Sedan log hon, för hon hade ju velat fråga typ redan första gången hon sett henne. Hon hade inte trott att Matilda skulle säga nej. Kanske hänvisa henne till Facebook, som Nadia inte hade. Istället tog hon upp en sminkpenna ur väskan och skrev sitt nummer på Nadias arm.
Nadia tittade på de svarta siffrorna efter att Matilda försvunnit ut ur lokalen. Hon ville inte råka smeta ut dem, men hon var varm och svettig och risken var stor. Vem skrev ens ner nummer på det sättet längre? Det kändes knäppt och hon gillade det. När hon upptäckte Philips omisskänneliga frisyr och den prickiga skjortryggen framme vid baren skyndade hon dit med armen utsträckt.
”Philip! Jag fick hennes nummer.” Hon sträckte fram armen för att visa honom. Hon gjorde ett försök att fokusera på honom, men det kändes mest som att hon måste ha ögonen i kors. ”Du är nyktrare än jag. Kan du typ…”
”Om du står still så fixar jag.” Philip skrattade inte, men hans mungipor krökte sig så kraftigt att han förmodligen kämpade för att hålla det tillbaka. Han hjälpte Nadia att luta armen mot bardisken och tog sedan ett kort med sin mobil. Det var även han som fick ordna inskrivningen av kontakten senare, när Nadia rökte och fnissade, och fortfarande var för full för att kunna lita på att hon skrev rätt.
När hon slutligen piggnade till, hemma i badrummet, tittade hon i kontaktboken med ett leende. Matilda hade Philip sparat henne som. Det var inte som att Nadia skulle blanda ihop henne med någon annan.

*