Isaiah; otome

Isaiah låg på rygg, utsträckt i soffan likt en lång sparris. Bakom huvudet hade han en kudde, och i händerna i en rät vinkel från ansiktet höll han mobilen. Risken var överhängande att han skulle tappa den i ansiktet. Det hade hänt förr, ett flertal gånger. Värst hade det blivit när han tappat den så den ramlat med hörnet först rakt ner i kindbenet och lämnat ett litet och mycket ömt blåmärke. Trots detta tycktes han inte lära sig och fortsatte dag efter dag ligga på samma vis.
På mobilskärmen syntes en tecknad, stiligt klädd ung man med svart hår. Isaiah gnuggade fingertoppen över hans ansikte tills ett hjärta fylldes och mannen skrattade artigt. Mätaren med affection points fylldes i och meddelade att han levlat upp till nivå nummer sju. Det var ett spel han laddat ner förra veckan. Förutom standardappar och skräp som Instagram var hans mobil till nittio procent fylld med spel. Candy Crush, visst, men mest rörde det sig om dating-sims och otome games av diverse typ. De allra flesta var så pass dåliga att han spelade en dag och sedan glömde bort det igen. Just detta hade visat sig vara bra på riktigt. Fint tecknat, mycket läsning, lite pussel och tankekrävande här och där utöver ansiktsgnuggandet.
Lagom till det klickade i låset från hallen hade Isaiahs händer börjat sticka av blodbrist. Han la ner mobilen mot bröstet med skärmen fortfarande tänd och skakade på armarna i ett försök att få liv i dem igen.
”Hallå!”
”Hej”, svarade Antons röst. Han uppenbarade sig snart i dörröppningen med en tom matlåda i handen. ”Spelar du det där än?”
”Yes.”
”Hur mycket pengar har du lagt ner på det nu?”
”Faktiskt ingenting. Det är ovanligt schysst med poäng så jag har inte behövt köpa något än”, flinade Isaiah nöjt. Kanske blev det ändring på det när han spelat upp all sin energi och sådär, men det var ett framtida problem. Medan Anton fortsatte ut i köket med sin matlåda tog Isaiah upp mobilen igen. Utöver spelet han redan spenderat ett par timmar på idag pockade ett par notifikationer på uppmärksamhet i övre fältet. Det lilla kuvertet indikerade mail. Bredvid fanns spöket från Snapchat och någon varningstriangel som förmodligen handlade om att han borde ladda mobilen. Fan. Han kanske skulle göra det och gå och umgås med Anton en stund? Isaiah samlade på sig poäng han tjänat i en av alla menyer innan han tvingade sig själv upp till sittande. Vad han än tog sig till så kände han nu att han dessutom var rejält röksugen.
”Har du ätit?” ropade Anton från köket.
”Mm…” svarade Isaiah något dröjande. Han hade svept bort Snapchat och läste nu förhandsgranskningen på mailet. Det brukade komma så mycket skit att han aldrig någonsin reagerade när kuvertikonen dök upp. Nu hoppade hjärtat över ett slag i bröstet och han blev plötsligt spikrak i ryggen.

McMood & co
Congratulations! We are delighted to inform you that you have placed first in the annual spring comic festival…

Isaiah skyndade sig att trycka upp mailet och ögnade igenom resten av informationen. Han ögnade en gång till, och sedan en tredje gång innan det gick upp för honom att han kunde läsa engelska och faktiskt förstod vad det innebar. Ett fånigt skratt slapp ur honom. Inte helt olikt ett skall. Hans tumme darrade nog när han tryckte på svara för att genast återkoppla. Det var dock allt han hann innan telefonen gav ifrån sig ett ledsamt tjut och sedan en popupruta som talade om att mobilen skulle stängas av inom trettio sekunder om han inte anslöt laddaren.
”Fuck! Men helvete…” Isaiah tog sig upp ur soffan och dunsade in i soffbordet med knäet när han tog sig till hallen. Laddaren låg säkert kvar i hallbyrån någonstans. Medan han grävde efter den hann mobilen stänga av sig, blank och oskyldig i hans hand. Hur längesedan hade det där mailet kommit? Han brukade kolla varje eller varannan kväll, minst, för att vara säker på att viktiga mail från Patreon och Paypal inte försvann bland annat skräp. Kanske… kanske var det lika bra han lugnade ner sig innan han svarade. Så han inte råkade stava fel eller göra bort sig. Med ögon som kändes närapå torra tittade han på mobilen, som efter att ha blivit inkopplad i laddaren visade en bubbla med 0,7%.
”Du kan inte mena att du blivit så beroende att du får en kris när batteriet tryter?” Anton log när han sa det, men såg trött ut i ögonen. Hur länge hade han stått i dörröppningen och tittat på medan Isaiah fipplat?
”Jag vann”, sa Isaiah med ett flämt.
”Va?” Anton såg frågande på honom. ”Vann vadå?”
”Tävlingen. Comictävlingen. På den där… du vet, på hemsidan? Som ger ut Sun-”
”Va? Driver du nu?” Anton såg plötsligt ut som en fågelholk. Isaiah förstod honom, för han stod själv med munnen halvt öppen i ett dumt leende. ”Den du använde mig till?”
”Ja, den.” Isaiah skrattade till.
Comicen han ritat var enligt McMood’s riktlinjer tjugo sidor lång och digitalt ritad, resten hade varit helt fritt för varje tecknare att bestämma. Isaiah hade kokat ihop en berättelse om en ung man som blev en drake om natten och hade givetvis använt sig av Anton som referens, när han med armarna avslappnat lutade mot balkongräcket fått blicka upp mot himlen. Han hade själv varit nöjd med sin berättelse. Något kort och lite seriösare än han brukade, fortfarande med muskulösa karaktärer och lite flirtig ton och sådär. Att det skulle ha varit bra nog för att han skulle vinna ett pris hade han aldrig kunnat tänka sig. Var det juryn som avgjort det, eller hade han fått så pass många röster av privatpersoner? Han hade skickat in filen på fyllan och helt ärligt glömt bort att titta lika noga som han borde.
När mobilen laddat tillräckligt för att kunna startas igen stod Isaiah och Anton lutade över den för att läsa mailet tillsammans. De väntade sig återkoppling för en kortare intervju och detaljer kring publicering på hemsidan. Yada, yada. Isaiah kunde inte sluta tänka på att hans tecknade drakbiff skulle synas på samma hemsida som publicerade flera av hans favoritwebcomics.
”Är det nu du blir känd så väntar jag mig tjugofem procent av intäkterna”, sa Anton. Isaiah som stod lutad med armbågarna mot byrån blickade flinande upp på honom över axeln.
”Det har du väl gjort dig förtjänt av”, sa han. ”Som står ut att leva med mig.”
”Ja, det med. Men seriöst, Isaiah. Vad snyggt jobbat. Grattis.”
Isaiah skrattade barnsligt när Anton lagt handen om hans nacke och ruskade om honom, likt en docka. De snygga männen i otomespelet kunde få vänta tills i morgon. Ikväll måste han fira.