Sunny - [3]

 Kanske var det de flyktiga tankarna på Connor som fått Mike att välja att hälsa på sin familj. Han hade hunnit med gymmet och en sväng till affären för att köpa kyckling på extrapris innan han tog den femton minuter långa bussresan hem till huset. Det var lördag och just därför hade han räknat med att minst en person var hemma och hade tid över att träffa honom. Sarah hade flyttat någon månad efter att Mike gjort det, för flera år sedan, och Hannah och Leon hade flyttat ett år efter henne. Näst på tur var Nani som snart skulle fylla arton och som knappt kunde bärga sig. De andra ungarna hade fortfarande ett par år på sig innan de skulle kunna överväga en flytt seriöst. Eric var femton och hängde mest hemma hos sin flickvän, Mili och Benji var snart fjorton och spelade mest tv-spel inne på rummet, och så minstingen Love som skulle fylla tio och som fortfarande hade Lego som specialintresse. 
Innan Mike klev av bussen drog han upp huvan på jackan och stack händerna djupt i fickorna. Han ringde till och med på dörrklockan med armbågen bara för att slippa ta i den eller i det iskalla dörrhandtaget. Det var Nani som öppnade. Hon hade intresserat sig för hår och liknande prylar redan när hon varit en liten unge, hade testat en del fram och tillbaka, men till slut var det blont hår hon hållit fast vid och därför också den enda Navarroungen som inte var mörkhårig. Även fast Mike träffade henne ganska ofta så kunde det fortfarande slå honom hur stor hon blivit. Och det fort. Ännu mer så när han insåg att hon hade träningskläder på sig och antingen precis hade kommit hem eller var på väg till gymmet. 
”Ska du komma idag?”
”Inte planerat. Stör jag eller?” Mike tvångskramade henne när han klämde sig in i hallen och flinade bara när hon huffade mot hans axel. 
”Knappast. Jag ska duscha så du får ta reda på någon annan om du typ vill ha mat.”  
Mike svarade inte, även fast han som av reflex hade lust att säga att det inte var därför han kommit. Samtidigt så skulle han ju inte tacka nej om det var så att det fanns gratis mat. Efter att han tagit av sig skorna kom mamma Carmen från vardagsrummet med ett leende på läpparna. Hon hade gjort en slarvig fläta av sitt långa hår som vilade över ena axeln och hade redan armarna utsträckta när hon kom mot honom. Mike lät sig kramas, och nypas, och till och med pussas på kinden. 
”Mijo… Kommer du som en överraskning?”
”Jag tänkte det. Har ni planer?”
”Inte alls. Vill du stanna och äta? Kommer inte Emanuel?”
”Han jobbar, men han hälsar. Jag äter gärna.” 
”Du är säkert bättre på att laga mat än vad jag är nu. Titta på dig.” Carmen klämde på Mikes armar, men log som om hon inte alls trodde på vad hon själv sa. Hennes mörka ögon var inramade av lika mörka ögonfransar, och om hennes hals hängde silverkorset Mike mindes hon burit varje dag sedan han varit en riktigt liten unge. 
”Jag lagar samma mat varje dag, men den är nyttig.”
”Här får du god mat. Inte så nyttig, men nyttig för själen. Gå upp och säg hej till dina bröder så börjar jag med maten på en gång.” 
Mike löd utan protester. På övervåningen fann han Mili och Benji, precis som väntat framför något spel som såg väldigt färgglatt ut och som han hade absolut noll koll på. Tvillingarna delade fortfarande på sitt gamla rum, medan Eric fått ta över det som en gång varit Mikes och Leons. Den som var allra mest taggad över hans ankomst var Love, som genast värvade honom till den ärofyllda rollen av åskådare till något pusselspel på familjens padda. Det var även där Mike spenderade de kommande fyrtio minuterna tills att Carmen ropade att maten var färdig.  
Även fast det alltid snackades vid matbordet så brukade radion stå på, för Carmen tyckte av någon outgrundlig anledning det behövdes bakgrundsljud. 
De gånger Mike kom tillbaka som en gäst i sitt barndomshem kändes det alltid en smula overkligt. Inte helt och hållet överväldigande, men inte heller långt ifrån. Han hade tagit sin vanliga plats vid det stora köksbordet, längst in mot fönstret, men han sa inte så mycket. Inte Nani heller eftersom hon var en cool unge, och den ännu coolare ungen Eric var såklart inte ens hemma eftersom han tydligen hängde med den berömda flickvännen. Tvillingarna och Love stod dock för tillräckligt med prat och tjatter för att täcka upp för dem allesammans och inte förrän disken lämnats i diskmaskinen och alla återvänt till sitt kunde Mike pusta ut igen. Det var skönt, ändå. Att även fast han nu för tiden var en gäst så blev det inte så märkvärdigt när han kom förbi. Det blev hej, det blev hur är läget, sedan fortsatte alla med sin dag. Nani hade parkerat sig i soffan och de andra verkade ha gått upp till övervåningen, men Mike hängde kvar i köket och lutade sig mot köksbänken medan Carmen skrubbade en kastrull ren. Han skulle väl kunna konstatera det om och om igen, men sedan han flyttat hade han blivit så medveten om de små sakerna. Hur det luktade i huset, hur bordet knarrade när man la lite för mycket vikt mot det. Hur hans mamma alltid skulle vara hans mamma men samtidigt var det på ett annat sätt nu än för ett par år sedan. Kanske uppskattade han henne bättre nu. När de fått lite distans och när han inte kände lika många krav längre. 
”När kommer pappa hem?” frågade Mike när Carmen hade ställt den noggrant skrubbade kastrullen upp och ner i diskstället. 
”Han slutar jobbet klockan fem så han kommer säkert snart. Har du bråttom hem?”
”Nej… jag stannar så jag hinner säga hej till honom i alla fall.”
”Det är bra. Har du pratat med Sarah på sistone? Hannah och Leon?”
”Sarah ringde för några dagar sedan. Tvillingarna har jag inte pratat med, men jag tänkte höra av mig till dem snart.”
”Det är bra.”
”Har du… du har inte fått något mer kort från Connor? Eller?” Mike grimaserade redan innan han hunnit fullfölja meningen. Han var alltid osäker till att fråga. Det var hans bror och det var klart han ville veta, men det kändes samtidigt som att det var elakt att fråga Carmen. Hur måste det inte vara att sakna en son? Carmen log svagt, men såg lika uppgiven ut som Mike kände sig. 
”Nej… Det sista jag fick var innan jul. Det jag visade dig.”
”Just det.” Mike nickade. Bara ett par dagar efter att Connor hade fyllt nitton hade han köpt en flygbiljett och stuckit utomlands, klippt alla band och gett sig av på något privat äventyr. Den enda han hört av sig till var Carmen, men enbart i form utav vykort. För att tala om att han levde, att han var okej, att de inte skulle oroa sig. Korten skickades från Venezuela, hade de listat ut. Var det någon Mike skulle kunna tänka sig var kapabel till att släppa allt och sticka så var det ju Connor, men ändå hade det chockat honom. Till viss del hade han känt sig sårad också, som inte fått ett hejdå. Nu hade det gått snart fyra år och han visste ärligt talat inte om han ens kunde känna sig sur längre. Det var som det var, ett faktum bland alla andra, men ändå. Ändå. Connor hade känt att det var okej eller nödvändigt att strunta i familjen. Trots all tid som gått fanns det fortfarande en del av Mike som blev riktigt förbannad. Nu för tiden bubblade det mest av allt upp när han såg hur trött Carmen var, eller hur Nani försökte låtsas att hon inte brydde sig även fast alla förstod att hon gjorde det. Om det var något utav syskonen som sett upp till Connor så hade det varit hon. Han hade varit hennes största inspiration till att stå på sig, våga bryta normen, vilket var stort för vilken tonåring som helst. Hon gjorde ett bra jobb även utan honom, men så fort hans namn nämndes syntes det på henne att hon stelnade i axlarna och vek undan blicken.
Mike kliade sig på ögonbrynet. Carmen måste ha misstagit hans suck för något annat, för när han tittade upp hade hon kommit fram till honom och strök honom över armen. Sedan log hon och kramade lite hårdare. 
”Tittar du på tv en stund med mig och Nani?”
”Det kan jag göra.” Mike nickade.  

Mike stannade tills att pappa Jörgen kom hem och höll honom sällskap vid bordet när han värmt upp en portion mat. Han hade hängt av sig sin mörkgrå kavaj på en av de andra stolarna och löst upp slipsen, men i övrigt satt han där i sin tjusiga utstyrsel och slevade i sig som om han inte ätit på en vecka. Det var från honom som Mike fått sin längd och sin bredd, helt klart. I övrigt var de inte så lika. Han hade Carmens färger, argentinskt och kenyanskt blod, och svenska generna hade inte bidragit med så mycket alls faktisk. Trots att Jörgen var pappa till alla ungarna var det han som såg ut som en outsider i familjen. Bara två av ungarna hade fått hans blå ögon. 
De pratade inte så mycket, bara allmänt, och när det var dags för Jörgen att byta om och parkera sig i soffan ropade Mike hejdå och skyndade ut till bussen. Det var så kallt att det inte ens blivit någon slask på vägarna. Det bara knarrade under däcken när bussen svängde in på hans hållplats och han blippade sitt kort och tackade med munnen dold bakom halsduken. 
Nersjunken i ett säte och med händerna fria från vantarna igen tog han upp mobilen för att kunna roa sig de tio minuterna det skulle ta för honom att rulla in till stan. Tinder lyste med notifikation som han ignorerade för stunden. På Snapchat hade det landat ett par bilder, bland annat en skitful inzoomad bild på honom, som Nani tagit från sidan när de suttit i soffan. En av de andra kom från Rebecca. Mike hade väntat sig något i den vanliga stilen; vardagligheter bara, men det var en bild på Rebeccas axel tillsammans med några rader text. 

Alltså måste bara få tacka igen för att du var gullig med mig på sjukhuset… Det hjälpte nog mer än vad du kan tro för jag var så sjukt nervös. Dessutom var det kul att få se dig igen 😊 tack tack tack  ♥

Mike hade haft mobilen vilande mot låret och bytte till frontkameran för att skicka en bild tillbaka. Så ångrade han sig och fixade till sin uppdragna huva lite, så pälsen låg snyggare mot håret. När det kom till att skriva ett svar kände han sig oväntat dum och blev sittande med tummarna hovrande över skärmen. I vanliga fall hade han nog bara skrivit lugnt eller det var kul att se dig också, men det kändes så… avslutande. Lite egotrippat undrade han om Rebecca skrev för att hon ville ha en liten ursäkt att prata mer med honom eller för att hon faktiskt mått skitdåligt. Båda? Han skruvade sig i sätet för att kunna luta sig framåt när han försökte på nytt. 

Ingen fara 😊 men det kändes okej efteråt va? Det var kul att se dig med

Mike var inte supernöjd, men det var åtminstone något som uppmuntrade till fortsatt konversation. Resten av bussresan skickade han några snapar till henne, svarade på meddelanden som väntat på Tinder och roade sig med att swipea en stund innan det var dags att kliva av igen.  
Han hade tagit vara på sin dag, som han sagt, men nu var klockan snart kväll. Det enda han kunde sakna med att bo hemma var att han så enkelt kunnat sticka iväg och hitta på saker utan att behöva tänka på jobb. Rutin var något positivt, men det fixade han enkelt med mat och gym. Jobb var också positivt, men… just idag önskade han att han snart varit ledig igen.