Sunny - [2]

När Mike kommit på tanken att utbilda sig till sjuksköterska hade det först och främst handlat om chanserna till jobb. Hur mycket han än stressade runt på sjukhuset så trivdes han bra. Han tyckte om att känna att han gjorde nytta på riktigt, att han kunde hjälpa folk, men det var förstås kollegorna som gjorde en stor del av dagarna trevliga också. De gånger schemat var på hans sida så brukade han försöka hinna äta lunch med sin favorit, Linus. De hade träffats på sjuksköterskeutbildningen, blivit oväntade vänner och hållit fast i varandra sedan dess. Under tiden som de pluggat hade Mike ofta tittat förbi hemma hos Linus. De hade tentapluggat ihop, försökt reda ut krångliga begrepp och föreläsningar och hjälpts åt rätt bra. Sedan de börjat arbeta hade det tyvärr inte blivit av att ses så mycket på fritiden längre, så som det ofta blev. Dock var det helt Linus förtjänst att Mike slutligen skaffat Tinder. Det hade varit en av de sällsynta gångerna de båda varit helglediga samtidigt, över en öl (i Mikes fall) och en Halmstad Crush jordgubb (i Linus fall). Vad som börjat som ett skämt hade blivit till riktiga profiler, till slut, trots att de mest flamsat medan de hållit på. Linus var jättegay och Mike var jättestraight, men var det något Mike kunde dra nytta av så var det åtminstone att Linus var ärlig när de valt bilderna till Mikes profil. Att Mike inte alls var Linus typ spelade tydligen ingen roll, då det enligt honom ändå var uppenbart vilka bilder som var attraktiva för en publik och vilka bilder som enbart var skrytbilder Mike tagit för att smeka sitt eget ego. Eller hur han nu uttryckt det.
Idag var åtminstone en sådan dag då de båda lyckats matcha för lunch. Han var betydligt duktigare än Linus på att komma ihåg att ta med sig matlåda, men idag hade blondinen chockerande nog en glaslåda full med makaroner och korv med sig. Mike hade lax med sesamfrön, fullkornsris och stekta grönsaker. ”Får du en hel rast idag?” frågade Linus med gaffeln halvvägs inne i munnen. Vid sidan av hans matlåda stod en öppnad petflaska med hallonsoda.
”Jag tror det. Det verkar helt okej lugnt idag.” 
”Skönt. Igår hade jag en kvinna som var så rädd för att ta blodprov att det kändes som jag tog hand om henne i flera timmar. Det var ju synd om henne, men så trött jag var efteråt.”
”Vissa dagar är det bara så.” Mike lutade armbågen mot bordet och skopade i sig en full gaffel med ris. Två, tre till så var lådan nästan tom, medan Linus knappt såg ut att ha börjat. Mike la ner gaffeln i lådan och gnuggade handen över ansiktet. ”Shit vad trött jag är.”
”Du också?”
”Ja, jävlar. Har du varit uppe och sett serier igen eller?”
”Vad får dig att tro det?” Linus fnissade. ”Det hade kommit nya avsnitt. Jag kunde inte sluta mitt i.”
”Du är som en unge.”
”Ja, det kanske jag är. Du då? Varför är du trött? Du är väl duktig jämt.”
”Inte vet jag.” Mike skopade i sig det sista av maten och lutade sig sedan bakåt i stolen. Han sträckte upp armarna över huvudet i ett försök att sträcka ut ryggen och stönade missnöjt. Han brukade sällan vara särskilt trött, men om vintern blev väl även han påverkad av ljuset. Inne på sjukhuset fanns det gott om fönster och ännu mer gott om lysrör, men det var ändå inte samma sak som att befinna sig ute i solljuset. Det hade varit mulet i ett par dagar nu och att bara titta ut gjorde det svårt att avgöra vilken tid det var på dygnet. Mike längtade faktiskt hem, lite.
”Kanske ska ta en liten nap sista minuterna”, sa Linus efter en stund. Han såg ut som en liten grabb, mest av allt, med det blonda håret och de sömniga ögonen när han tittade upp på klockan. Mike la båda händerna på bordet med en liten men bestämd smäll.
”Nä, jag ska ut och ta lite luft tänker jag. Du ska inte med då?”
”Glöm det.” Linus höjde ögonbrynen åt honom. ”Det är svinkallt. Ses kanske senare, annars hejdå?”
”Hejdå.” Mike tog med sig sin matlåda och vek ihop spännena på locket på sin väg till omklädningsrummet. Efter att ha lämnat den i väskan styrde han stegen mot närmsta utgång och gav sig ut i kylan. Den stack i hans kinder och händer, sved nästan i näsan när han tog ett djupt andetag. Nog fungerade det, alltid. Han kände sig inte vidare sömnig längre när han huttrande och halkande fick skynda sig lite för att ta sig in genom huvudentrén några tiotal meter bort.
Nu på eftermiddagen skulle han tillbaka upp till våning två, men han tog tillfället i akt att smita förbi receptionen för att säga hej till Anna-Lena. Fram till luckan hann han däremot inte. På en av stolarna och med en nummerlapp i handen satt någon han nästintill enbart sett på Snapchat de senaste åren. Rebecca. Hon måste nyligen ha kommit eftersom hon var rosig om kinderna, men större delen av ansiktet hade hon gömt bakom en väldigt bylsig mörklila halsduk. Mike kände sig så paff över att se henne att han inte hann hälsa förrän det blivit hennes tur i luckan. Han tittade på hennes hår och hur de mörka lockarna föll över axlarna på den svarta jackan. Sist han träffat henne hade även håret varit svart. Nu glänste det mörkt lila. Aubergine? Plommon? Samma färg som det där matta läppstiftet hon haft på krogen när han råkat, velat, kyssa henne. Var det verkligen fem år sedan? Huvudet sa både ja och nej på samma gång.
Han var inte säker på om han hunnit bli kär i henne, men han var säker på att han kunnat bli om han låtit sig. Om Rebecca också varit redo, men det hade hon inte varit. Det hade känts tufft till en början. En nyfunnen vän som han var rädd för att tappa, lovat att inte tappa, allt det där. Man sa att man skulle fortsätta vara vänner och så var man inte det. Skillnaden med Rebecca var att de absolut inte var ovänner, de hade bara… pratat mindre. Och mindre. Från att ha hörts varje dag på Snapchat och pratat mycket om de där krångliga känslorna hade det bara blivit så att livet glidit vidare. Det var väl vad som hade behövts för att det skulle funka. Det hade känt okej också, men Mike skulle inte neka att han tänkte på henne ibland. Hur mycket han tyckt om att hitta tillbaka till henne den där hösten. Hur mycket han undrat över vad han missat, när det inte blivit som han trott och velat. 
Nu var det som att det började om. Fyra-fem år och hon var långt ifrån en främling, men han kände sig ändå lite pirrig när hon vände sig om och mötte hans blick. I det ögonblick det tagit för henne att inse vem det var hon stod mitt emot hade hon sett trött ut. Lite blek, lite blank i ögonen. När vågen av igenkänning sköljde över henne såg hon genast piggare ut och reflekterade nog Mikes dumma leende rätt så bra.
”Hej”, sa hon, pafft.
”Hej”, sa Mike.
”Jag vet ju att du jobbar här, men…” Rebecca tystnade och hennes blick svepte snabb över Mikes bröst. Han bar en enkel sjukhusklädsel, vit och ljusblå. Inga smycken, inga prylar, bara clean så som det skulle vara. Rebecca såg på honom som om han burit smoking.
”Trodde inte jag skulle stöta på dig här”, sa han, både som ett förslag och för att det var sant.
”Inte jag heller. Eller jag är nästan aldrig här, så det är inte så konstigt.” Rebecca satte handen innanför halsduken och lirkade för att lösa upp öglan den legat i. Hon såg ut att vara på väg att säga någonting mer, men sedan såg hon sig över axeln. Mot luckan, sedan tillbaka till stolarna där det bara satt en gammal gubbe som såg mycket sömnig ut. När hennes blick vandrade tillbaka till Mike ackompanjerades den av en liten rynka mellan ögonbrynen. ”Jag ska till gyn. Jag är… allt annat än taggad.”
”Känns det jobbigt?” Mike hade omedvetet sänkt rösten. Rebecca såg faktiskt lite skakis ut när hon nickade. Även fast hon andades ut i ett tyst skratt.
”Jo. Jag hatar det, faktiskt. Jag skulle ha varit dit förra året men jag fegade ur och avbokade och nu försöker jag tvinga mig, så…”
”Det går fort i alla fall”, försökte Mike trösta. Han visste inte om han varit vare sig modig eller bekväm om han behövt gå till urologen, men han lät bli att nämna det. Han kunde tänka sig ett par töntiga och opassande skämt för att lätta upp stämningen också men det kändes verkligen inte som att det passade. ”Jag kan följa dig ner till rätt väntrum om du vill? Jag har ändå… ja men, någon minut kvar av rasten faktiskt.”
”Det vore snällt”, sa Rebecca tyst. Hon gick lika tyst vid hans sida när han visade vägen ner för första trappan, och andra, till ett mindre väntrum inne hos gynekologen. Det satt en annan tjej där som inte såg fullt lika nervig ut som Rebecca, men vad visste han. Han satte sig ner på en stol som stod i nittiogradig vinkel till den Rebecca valt att sätta sig på och stödde armbågarna mot knäna.
”Vill du att jag ska försöka peppa dig eller vill du helst slippa tänka på det?”
”Helst slippa tänka på det, ärligt talat. Jag tror väl det går bra alltså men…” Rebecca skakade på huvudet. Sedan samlade hon ihop allt sitt hår och tog ett mycket djupt andetag, som för att börja om. När hon såg på Mike igen såg hon lite stadigare ut. ”Det är kul att se dig. Även fast det tyvärr blev när jag är osminkad och sliten.”
”Jag har inte heller något smink, så det är okej.” Mike flinade åt sin egen tråkighet. Det var nästan så han kände sig stolt när Rebecca himlade med ögonen åt honom. ”Det är kul att se dig också. Hade det inte varit för att jag jobbar hela dagen hade vi hunnit snacka lite till.”
”Det hade varit kul”, sa hon. ”Annat än bara random grejer på Snapchat.”
”Jag uppskattar det också, men jag håller med. Jag är rätt kass på Snapchat.”
”Det tycker jag inte. Jag gillar bilderna på Emmas hund. Hon är så söt.”
”Jag kan försöka komma ihåg att skicka en ny till dig när jag kommer hem”, skrattade Mike. Det var väl kanske därför det inte kändes som så lång tid. Att ses och att höras var inte samma sak, men de hade åtminstone lite koll på varandra. Rebecca visste att han fortfarande bodde med Emma och han visste att hon flyttat till en ny lägenhet med ett badkar för några månader sedan. Att hon bytt jobb också, och att det skulle vara väldigt enkelt att hälsa på henne nere på Carlings men att han ändå aldrig gjort det.
När Rebecca tittade på klockan på sin mobil gjorde sig Mike beredd att resa sig igen. Han hade hunnit luta sig fram men avbröt sig när hon tittade upp bakom luggen.
”Min tid är om typ en minut”, sa hon med en suck. ”Tack för att du visade mig hit ner.”
”Ingen fara. Är det så att det känns jättejobbigt så får du ju ta med dig någon in…”
”Jag vet men alltså… nej, det känns ju bara ännu värre. Jag fixar det säkert. Jag ska försöka tänka på något trevligt och så ska jag gå och köpa en jättestor milkshake sen.”
”I den här kylan?”
”Ja… en lyxshake från Max. Helst med blåbär.”
”Gör det. Det gör du faktiskt rätt i.” Mike hävde sig upp från stolen. På sin höjd hann det passera ett andetag innan Rebeccas namn ropades upp och även hon reste sig. När hon fick se att gynekologen var en äldre kvinna såg det åtminstone ut som att hon slappnade av en aning i axlarna, så Mike kramade om en av dem. ”Vi hörs? Utlovar Aisha senare ikväll.”
”Tack. Det gör vi.” Rebecca log mot honom.
Mike följde henne med blicken tills att hon försvunnit in i det angränsande rummet. Sedan fick han bråttom upp för trapporna igen, för att infinna sig där han borde ha varit för två och en halv minut sedan. I hans mening hade det varit värt det.

När Mike kommit hem efter sitt arbetspass hade han gjort som han lovat; han hade tagit en bild på Aisha och skickat till Rebecca. Han hade ansträngt sig till den grad att han väntat tills Aisha somnat ovanpå favoritfilten och mest av allt såg ut som en fluffboll, eller som en rysk pälsmössa med en nos. Rebecca svarade med flera hjärtögongubbar och om Mike skrev någonting mer till svar så glömde han bort det, då mobilen fick ligga på laddning inne på rummet medan han tittade på TLC med Emma. Det var en fullständigt värdelös kanal och ändå hade det blivit något som tycktes stå på i bakgrunden så fort de inte hade någonting bättre för sig. Även fast Mike arbetat och var rätt så trött var det Emma som gick och la sig först. Mike övergav soffan för att borsta tänderna och promenerade sakta genom lägenheten under tiden. Aisha hade gott om saker som var enbart hennes, inte minst filten i soffan, men om nätterna var det Emmas säng som gällde. Dagen då Emma byggt ihop en liten trappa till henne så att hon kunde ta sig upp på egen hand hade Mike tagit sig för pannan för att inte himla med ögonen. Ändå kom han på sig själv med att le när han såg henne skutta upp för de två trappstegen och upp till fotänden av sängen.
”God natt”, sa Mike om tandborsten. Emma som precis dragit av sig sin t-shirt höjde handen i en godnattvink.
”God natt.”
Mike spenderade en stund på toaletten, sköljde ur munnen och sköljde ansiktet och rakade sig till och med, innan han tog sig till sitt rum. Det var minst och låg närmast ytterdörren, men var alldeles lagom för honom. När han bott hemma i huset med alla sina syskon hade han delat ett ungefär lika litet rum med sin yngre bror Leon. På den tiden hade det inte funnits mycket som hetat privat. Ibland hade de haft turen att de varit iväg på olika fester olika helger och då hade man kanske kunnat få ett par timmar ensamtid utan att någon annan låg och snarkade eller andades högt någon ynka meter bort.
Rummet som var hans nu, i vad som ursprungligen varit Emmas lägenhet, var helt klart privat. Med Emma hade han visserligen aldrig känt samma sorts behov av att få vara ifred heller. Han var så lugn och foglig och dessutom var han hans bästa vän. Hur mycket Mike än älskade sin familj och sina många syskon så hade det dragit så mycket energi ur honom att behöva vara extraförälder och lyssna på stök och stoj i huset, timme ut och timme in. Sedan han flyttat därifrån uppskattade han dem ännu mer. Saknade dem till och med ibland.
Mike drog tröjan över huvudet med en suck. Han var hem till huset minst en gång i veckan, av diverse anledningar. Han fick träffa de syskonen som var små nog för att fortfarande bo hemma och de andra hade han kontakt med på Messenger och Snapchat och kunde bestämma träff med när han ville. Det var bara ett syskon han inte kunde få tag i hur han än försökte, och det var Connor. Han hade ägnat många oroliga tankar åt honom sedan han lämnat Sverige och enbart lämnat ett vykort efter sig, men nu hade det gått så pass lång tid att det gått över till en annan slags oro. Den sorten som rörde något tyngre. Att han kanske aldrig kom tillbaka, och att de kanske inte ens fick reda på om något hände honom. Just den här kvällen var dock inte rätt tid för Mike att grubbla över det. Han lämnade sin kvällsoutfit på skrivbordsstolen och la sig i sängen med en djup och långsam suck. I morgon hade han en ledig dag, följt utav fem arbetsdagar. Han skulle försöka ta vara på den på allra bästa sätt.