sexy, sleepy, soft

Stockholm var sig likt. Max hade bott där förr, från att han varit noll till sjutton år gammal. Nu hade han flyttat tillbaka igen. Han var tjugofem och utbildad fotograf och hade fått tag i en liten dyr lägenhet tio minuter ifrån Gamla Stan. Han borde inte känna sig så mycket som en turist som han gjorde när han köpte sitt SL-kort och gick på samma gator han gått så mycket på förr. Främlingskänslan skulle snart gå över, men det kändes ändå udda under tiden som han vande sig. Det var här han växt upp. Att vara tillbaka på samma plats så många år äldre gjorde att han kände sig hemma men samtidigt lite… off. Var han Max, sjutton? Hur var man när man var tjugofem?
Med kameraväskans rem snett över bröstet och mobilen i handen tittade han på tidtabellen. En bidragande faktor till overklighetskänslan var vad som skulle ske om tjugo minuter. Tjugo minuter bort väntade hans ex. Hans allra första pojkvän. Varje gång Max haft vägarna förbi Stockholm hade han hälsat på honom och varje gång hade de hamnat i säng. Många gånger hade det varit för att han varit ledsen och för att han alltid fått komma tillbaka till Jonathan oavsett hur lång tid som gått. Nu när Max var ett par år äldre så tyckte han inte att det kändes lika okej längre. Även fast Jonathan lovat att det var lugnt så kändes det som att Max varit en liten unge som hållit på som han gjort. Nu var det åtminstone längesedan och Max kunde inte påstå att han var i behov av tröst den här gången. Den här gången ville han ses för att han var tillbaka i Stockholm på riktigt. Inte bara genomresande. Sist han träffat Jonathan hade varit sommaren han fyllt tjugoett och sedan dess hade de enbart hörts sporadiskt via internet. En like på en bild då och då. Inte så mycket mer. När Max satt på tunnelbanan och tittade på stationerna han passerade kände han sig inte nervös, men för varje minut som passerade insåg han mer och mer att han saknat honom.
När Jonathan öppnade dörren för Max så gjorde han det i ett vitt linne och ljusblå pyjamasbyxor. Det platinablonda håret var rufsigt i nacken och Jonathan strök fingrarna genom luggen, vidare genom resten, när han gäspade.
”Hej”, log han. ”Jag somnade på soffan. Kom in.”
”Hej.” Max löd. Han sneglade upp på Jonathan bakom den svarta luggen medan han knöt upp snörena på sina Converse. Jonathan stod lutad mot väggen med armarna löst i kors över bröstet. Han hade lyft ena foten och gned den nu mot baksidan av vaden. Sakta, sakta.
När Jonathan pratade hördes det att han var gay. Förr hade han varit ett yrväder men han hade aldrig brytt sig om vilka eller hur många som himlade med ögonen åt honom, hans gayness och hans energi. Med tiden hade han lugnat sig ganska mycket. De mjuka dragen i hans ansikte hade blivit lite grövre, lite manligare. Skarpa kindben, smalare form på ögonen. Det enklaste sättet att beskriva Jonathan så som han var nu lät bättre på engelska. Sexy, sleepy, soft. Sättet han pratade på var inte släpigt, men det var långsamt. Max undrade hur han som sextonåring, när han gjort slut, kunde ha fått för sig att han inte gillade feminina killar. Vad som gjorde honom förvånad nu var hur mycket Jonathan behållit av sin femininitet samtidigt som kurvan av hans biceps syntes mycket tydligare nu än förr, när han kammade fingrarna genom håret. Det var en kombination Max inte sett, eller väntat sig se hos honom, men han gillade det verkligen.
”Spanar du in mig?” log Jonathan. Genast var den gamla busiga glimten där i hans blick, men hans röst var sådär… ny. Lägre. Lite hesare. Vad hade hänt på fyra år?
”Ja”, log Max. ”Gillar du det?”
”Såklart. Det var väl därför du kom hit?”
”Ah… ja, men nej. Jag ville faktiskt bara ses.”
”Utan att spana in mig?” Jonathan rätade på sig från väggen och kom fram till Max för att lägga händerna om hans överarmar. Jonathan var en och sjuttiosex och Max var en och åttio. På något sätt kände sig Max ändå liten när Jonathan svepte sin klara blick över honom.
”Klart jag tänker spana in dig ändå”, erkände han. Han stod stilla när Jonathan kände på hans armar, strök hans hår bakom öronen och kände på hans nyrakade kinder. Även fast Max kommit hit med inställningen att fika och prata gamla minnen så la han händerna om Jonathans höfter och log när han såg hur det fick hans blick att förändras.
”Trodde du kanske hade tröttnat på mig. Det var ju längesedan”, sa Jonathan och la huvudet på sned.
”Förlåt”, sa Max lågt.
”Äsch. Nu är du ju här. Det är bara kul att se dig igen.”
”Jag kom inte för att du ska behöva trösta mig den här gången i alla fall…”
”Har du pojkvän?”
”Nej…”
”Då kan jag väl få trösta dig ändå? Bara lite.” När Max höjde ögonbrynen åt Jonathan så skrattade han bara. Han försvann in i ett rum till vänster och Max följde efter. Det var ett vardagsrum i mestadels svart och ljusblått och i soffan låg fluffiga kuddar tillsammans med en knölig filt. Förmodligen var det med den som Jonathan legat och sovit tidigare. Max sköt undan den när han satte sig och Jonathan satte sig bredvid, vänd mot honom med benen uppdragna under sig. Han satt fortfarande lika nära som han gjort förr. Om en vanlig person hade en halvmeter personligt utrymme hade Jonathan tio centimeter. Det gjorde honom ingenting. Han luktade fräsch och fruktig tvål och sådär som Jonathan alltid luktat.
”Det var längesen”, sa Max, fastän Jonathan redan sagt det i hallen.
”Mm. Det var det.”
”Jag ville typ be om ursäkt för att jag bara kom till dig när jag var dumpad förut.”
”Men det har du ju redan sagt förlåt för. Dessutom så var du väl inte dumpad sist du var här?” Jonathan strök handen över tatueringen på Max vänstra underarm. Han följde konturerna med fingret, stödde andra armbågen mot ryggstödet och kinden i handen så att han blev puffig och läpparna formades till en pussmun. Han verkade inte tänka på det själv.
”Det var jag inte”, sa Max. Han tittade ner på Jonathans finger, sedan på puffkinden och hans läppar. Han rörde vid hans underläpp med tummen. Jonathan såg genast upp på honom bakom den blonda luggen och log, men tog inte bort handen, så han förblev puffig.
”Du måste slappna av Max. Du är en sån kräfta.”
”Tror du på sånt?” Max motstod frestelsen att himla med ögonen.
”Ja. Ibland. Det stämmer på dig i alla fall. Vet du…” Jonathan tog ner armbågen från ryggstödet nu och la båda sina händer på Max lår, lutade sig fram mot honom. ”Jag har alltid bara varit glad att jag fått dig, även fast vi inte är tillsammans längre. Det är som… en liten treat. Jag gillar ju dig. Vi kanske inte kan vara tillsammans, men jag blir ju glad när du kommer hit.”
”Mm… vad bra. Att du känner så.” Max log nu, lite bredare än han tänkt. Det fanns ingen hint om vita lögner i varken Jonathans ton eller blick. Lovade han så lovade han. Det hade bara känts bättre att be om ursäkt nu, flera år senare, när han själv var lite mer mogen.
”Såklart. Du känner väl mig, Max. Jag är bara en slampa. Jag känner mig inte utnyttjad för att min snygga vän vill komma och ligga med mig.”
Max skrattade. Vän kändes bättre än ex. Räknades det verkligen som ett ex när man bara varit tillsammans när man var mini? När det gått så många år sedan dess och man fortfarande kunde prata med varandra? Han ödslade inte många mer tankar på det. Jonathans händer gled ner till insidan av hans lår och han tog Jonathan om hakan när han lutade sig fram och kysste honom. Han hade alltid haft mjuka läppar. Han hade alltid smält i Max grepp och stundvis hade han nästan gjort honom generad när han stönade hans namn och bad om vad han ville ha och hur han ville ha det. Det var inga undantag idag, förutom att Max inte kände sig alls lika generad längre. Han hade legat med en del killar genom åren. Han hade toppat blyga killar och han hade toppat powerbottoms men det var inte samma sak. Jonathan var så jävla verklig på något vis, som ingen annan lyckats med, när han inte hymlade alls med hur han njöt och hur mycket. Max problem hade nog varit att han aldrig haft tillräckligt med självkänsla för att verkligen hantera honom. Det här var första gången som han lutade sig tillbaka och verkligen såg på honom när han tog honom. Linnet upprullat till armhålorna och hans vältränade och alldeles släta lår som han pressade ner mot hans bröst. Jonathans hälar lutade mot hans axlar. Hans långa ögonfransar, särade läppar och en rynka vid näsroten när han träffade rätt, rätt, rätt.
De slumrade i soffan båda två. Max hade inte bråttom hem och inte bråttom till något tåg som förr i tiden, så han stannade på middag. Jonathan hade tagit på sig de ljusblå pyjamasbyxorna igen och stod vid spisen och rörde om i en stekpanna full med wok och nudlar. Max var säker på att hans assistens skulle stjälpa snarare än hjälpa och hade därför tagit plats på köksbänken bredvid, för att hålla uppsikt.
”Tänk om vi aldrig gjort slut”, sa han efter en stund. Jonathan såg upp på honom med ett misstroget leende, men hans blick var varm.
”Älskling… du och jag hade inte fixat det. Vi var… way too different under tonåren. Det vet du också.”
”Ja… det vet jag”, log Max. Han hade inte haft så bra förhållanden. När han såg tillbaka på dem så hade nog det bästa varit med Jonathan ändå, även fast det varit när han varit fjorton till sexton år gammal. För det mesta hade problemet i förhållandena varit han, inte hans partners, men det var inte mycket att göra åt nu. Han trivdes bra som singel. Mitt bland tankarna fanns plötsligt Jonathans hand på hans knä. Max lutade sig snällt ner för att möta honom när han gav honom en liten kyss.
”Ett tips är att inte bli kär i mig igen”, sa Jonathan med en liten grimas. ”Men jag är glad att du flyttade tillbaka. Jag ses gärna igen. Oftare. Det behöver väl inte vara så fancy, va?”
”Nej… det behöver inte alls vara fancy”, skrattade Max lågt. Det behövde inte vara något mer än vad det var.