Cheat Day - [epilog]

Det var januari. Snön hade kommit för att stanna vid årsskiftet, och temperaturen hade vissa dagar klättrat ner under tjugo. Nöden hade dock ingen lag när man var i behov av nya möbler. Utan släp hade Emmas bil blivit så full att det var löjligt, med kassar från IKEA och vikta säten för att ge plats åt alla kartonger.
Att en ensam kille skaffade sig en trea kunde kanske tänkas vara onödigt, men tvåor var ovanligare än Mike trott, och de kostade oftast lika mycket som en trea gjorde. När Emma köpt sin lägenhet hade det lilla rummet som låg vägg i vägg med köket naturligt blivit hans träningsrum. Nu var alla träningsprylar flyttade till antingen förrådet eller till Emmas sovrum, och det lilla rummet hade blivit Mikes eget.
Mike var fortfarande röd om näsan när han bar in ett av paketen som skulle bli hans nya garderob i rummet. Efter kom Emma, som fortfarande hade jackan på sig, med den fluffiga huvan uppfälld.
”Jag hatar vintern”, huttrade han. 
”Här inne är det ju varmt.” Mike lutade paketet mot sängen och vände sig mot Emma med höjda ögonbryn. ”Du är ju en stor man, för fan. Hur kan du vara så kall?”
”Det är tjugo grader i mitt hemland. Jag är inte skapt för det här.” Emma lunkade ut till hallen för att lämna jackan, trots allt. När han kom tillbaka hade han med sig det mindre av paketen och en liten plastväska med skruvmejslar.
Det hamnade kartong överallt. Otålig som Mike var rev han upp den istället för att snällt klippa upp tejpen, som Emma gjorde på sin del. Sittande på golvet fick de snart ihop vad som liknade grunden av en garderob, och allt som fattades var lådor och dörrar. Det var när en skena hamnat på fel håll och de behövde skruva loss för att börja om som Mikes humör började tryta. Emma satt mest och log för sig själv, men fick tydligen nog han också, när det började bubbla svordomar ur Mike.
”Det är fredag, Mike”, skrattade han tyst. ”Ta en banan.”
”Ja, ja.” Mike visste bättre än att protestera. Med en banan i handen gjorde han snart Emma sällskap på golvet igen, men det blev en allmän paus i byggandet för dem båda. Emma lutade ryggen mot Mikes säng, och Mike mot väggen mitt emot. Fruktsocker var något som fått förgylla varje fredag för Mike i ett par år nu. Med ett litet mellanmål i magen var han genast på bättre humör igen, och han korsade avslappnat armarna över bröstet. Det behövde inte vara tyst särskilt länge för att Emma skulle lista ut vad han tänkte på.
”Har du pratat något mer med Rebecca?” 
”Jo, då. Vi skriver mest på Snapchat.”
”Känns det okej?”
”Mm. Det känns okej.” Mike log nu. Han hade inte bott med Emma alls länge, men dagarna passerade i rasande takt när han försökte balansera arbete med träning, precis som förut, men också en hel del andra ansvar som kommit med att flytta hemifrån. Han hade trott att han vetat hur det var att vara vuxen redan, men att ta hand om sina syskon var inte samma sak som att ta hand om sig själv. Att Rebecca inte ville ha honom var inte hela världen. Att Isabelle inte pratade med honom var inte hela världen, det heller. Hösten hade gett honom en gammal vän tillbaka, och januari var den nystart han längtat efter.
”Jag har ju dig”, log han mot Emma. ”Inte behöver jag henne.”
”Nej, visst är det så.” Emma räckte den rätta skenan till Mike, som tog på sig uppgiften att börja skruva fast den. På rätt håll, den här gången.